Separation
Det är något jag ALLTID har haft problem med, så länge jag kan minnas, alltid olika typer av separationer.
Ni kanske sitter framför datorn och tänker "Ja, men det kan väl alla ha?", visst det kanske finns flera, jag säger inte att jag är unik på något sätt. Jag kan bara tala för mig själv.
När jag var riktigt liten typ i dagis ålder, då var jag nog inte så himla rädd för separationer, jag var väl inte med om så många typer av separationer. Men sedan började det komma krypande, det började med hemlängtan och visst nu sitter det säkert många och tänker "Ja, men Det är i alla fall vanligt" och visst är det så, jag känner många som har berättat om hur de också hade hemlängtan. Visst vissa grejer var absolut ofarliga, som att sova över hos den allra bästa kompisen i världen L. Vi lekte jätteofta när vi var små och hade hur roligt som helst, kommer ihåg jättemycket som vi gjorde :). Sedan flyttade hon en bit ifrån mig och det blev svårare att bara träffas spontant. Men det gick bra, men så i den vevan, kring åldern 9 så skulle jag på fiolläger med min orkester. Kände väl inget speciellt inför det, lite nervös kanske, men det var inget farligt. Jag tyckte det skulle bli spännande att åka på tågresa och jag hade ju en av mina kompisar L (en annan L) med mig, men så kom jag dit och det var nytt och många olika personer och våra repititioner var lååånga och strikta. Vi åt frukost vid 7 - halv åtta tiden och sedan så började vi vid 9, rast för lunch och sedan någon fem minuters bensträckare. Inte nog med att jag redan hade börjat bli nervös kring hela konceptet så tyckte de att jag inte var tillräckligt snabb på att lära mig läsa noter - under mina fiollektioner hemma så hade jag dels en fiolbok där det stod vad för not alla noter var liksom d, a, c under respektive noter. Visst kunde jag läsa vissa, men det tog mig ett tag - så de bestämde sig för att jag skulle få spela i en egen liten grupp med lite lättare saker. Det fick mig ju inte att känna mig mycket bättre.
Någon kväll därpå så skulle vi ha en liten musikafton i en stuga lite längre bort från längorna vi bodde i och mitt under den musikaftonen så fick jag någon typ av panikångest och sprang därifrån, kommer ihåg känslan av att springa över fotbollsplanen och sedan in i längorna och till telefonhytten. Slog direkt nummret hem (klockan var väl åtta på kvällen eller däromkring) och mamma svarade och jag bara brast ut i gråt och sa att jag absolut inte ville vara där utan jag ville hem, NU! Men mamma sa att det var en lång resa och att jag antagligen bara behövde aklimatisera mig lite, försökte prata med pappa men han resonerade på samma sätt. Detta hände sedan flera gånger i rad och mina föräldrar började tycka att det var lite irriterande, nog skulle jag stå ut de få dagar som var kvar på veckan! Visst, i slutet så gjorde jag ju det. Mycket tack vare L som var med mig och som första natten då jag bröt ihop kramade om mig och sa att hon kunde ligga brevid mig i sängen (vi delade rum) och hålla om mig och att hon inte skulle sova förens hon visste att jag gjorde det. Hur gullig, smart och förtstående kan en nioåring vara liksom? Hon var bäst!
Men dessa panikartade attacker kunde senare komma även om jag var hos farmor på landet, vilket kändes jättepinsamt, men jag kunde bara inte förklara Varför. Jag ville bara hem, tror däremot inte att det var för att jag ville vara med mamma och pappa, utan det var bara en jättestark känsla. Men visst skämdes jag så enormt över att jag hade hemlängtan (eller vad man ska kalla det?) när det gällde Farmor av alla människor! Hon var ju min släkt! Men började gråta och hålla på och tillslut så åkte jag hem med mamma, hon och pappa var inte alls glada på mig och bad mig att samla mig och åka tillbaka ut till henne på landet. Men det blev inte av, jag kunde bara inte. Farmor trodde att det var en pubertetsgrej, var väl i 12 års åldern (vilket gjorde att jag kände mig ännu hemskare, för det kändes barnsligt att ha hemlängtan!). Kanske var det puberteten? Kanske var det någon form av separationsångest? Kanske har detta något med min adoption att göra, något jag mer har funderat över på senaste tiden.
Jag kunde känna en jättekonstig känsla av att bara vara ute med mamma och pappa i skärgården, trots att det var med dem! Mina egna föräldrar, kände ändå någon typ av hemlängtan. Tror att det var hela miljöombytet, sedan kunde jag känna mig lika konstig när jag kom hem. Kanske för att jag då hade vant mig vid båten och helt plötsligt var man någon annanstans igen!? Jag har ingen aning...
Sedan 9 års ålder så fick jag (sommaren mellan 3an och 4an) någon obehaglig känsla i mig när dagen började ta slut, som om det var sista dagen i mitt liv..eller nja, så dramatiskt tänkte jag väl kanske inte, men det kändes som om något var jättefel och jag ville verkligen inte lägga mig för då skulle dagen ta slut och det var något som kändes jätteläskigt. Sedan var det uppehåll en sommar och sedan kom det tillbaka. Vid 11 års ålder så pratade jag med pappa om det, försökte beskriva vad jag kände, men kände mig så löjlig, för det enda jag kunde säga till honom var "pappa jag har en konstig känsla.." mer eller mindre. Men han hade märkt att jag börjat gråta när jag skulle lägga mig men jag kunde inte förklara varför. Jag var rädd för Att sova, men när jag väl hade lagt mig i sängen och började bli trött så kändes det bra (nästan alla gånger), det var bara timmarna innan jag skulle lägga mig, typ efter middagen som jag kände så.
Men pappa sa något som var jättebra och det var "varje gång du får den här känslan, försök fokusera på VAD är det jag är rädd för?" och det hjälpte till en viss del och nu har den här känslan försvunnit. Jag kan fortfarande få den ibland, men nu vet jag oftast varför. Men vet fortfarande inte varför jag fick det då!
Har också alltid varit väldigt klängig när det gäller mina pojkvänner genom tiderna, har varit livrädd för att de ska lämna mig att jag nog tillslut blivit så klängig att jag mer eller mindre att gett dem en uppenbar anledning att lämna mig. Vilka killar gillar att känna sig instängda i en relation? Än mindre, redan vid så pass ung ålder. Det räcker att de flesta killar tycker att det är instängt och läskigt att gifta sig och sedan kommer en tjej som jag som bara klänger sig fast med lås och kedjor och bedjar om närhet och förevigt. Eller så har min dåliga självkänsla funnits där och varit för mycket, eftersom jag hela tiden har bedjat om försäkringar hela tiden, för att kolla att de faktiskt fortfarande vill ha mig..eftersom jag nästan alltid har tyckt att de är för bra för mig och att de inte borde vilja vara med mig egentigen, jag är ju bara jag liksom. Även om vissa relationer (så här i efterhand) inte alls var bra för mig heller! Däremot har jag blivit mycket bättre på sådant, men lite av det finns fortfarande där. Old habits die hard, right?
Det var för något år sedan när jag satt och läste tidningen City på tunnelbanan som jag läste Ana Martinez krönika, hon är jätteduktig skribent och har många gånger varit en inspirationskälla. Hon skrev om separationer och det var mycket jag kände igen mig i. Har för mig att hon nämnde någon som hon kände som var adopterad och kände mycket sådant och det var först då som jag fick upp ögonen för att mycket av min ångest och panik-hemlängtan-attack kanske har något att göra med min adoption. Kanske inte direkt på det medvetna planet, men någonstans djupt inne. Inte bara att "jag är adopterad och har blivit lämnad, så nu är jag rädd för det igen", skulle inte tro att det är så lätt, men jag är riktigt intresserad. Är det här något jag har gemensamt med andra adopterade? Kanske är det bara jag som letar desperat efter ett svar? Kanske vill jag kunna skylla mitt beteende på någonting? Jag vet faktiskt inte. Men jag har en kompis till mig som också är adopterad från Indien, precis som jag (inte samma del av Indien dock) och hon är läkare och hon visade mig någon undersökning hon var med att göra kring adopterade och icke-adopterade barn, där man jämförde vad de olika barnen/ungdomarna kring frågor som depression och liknande saker. Jag fick aldrig se hela, men jag skulle gärna göra det någon dag, se ifall jag kanske hittar något svar? Eller om jag bara var en odräglig liten unge som aldrig riktigt visste vad jag ville eller kände...? Who knows.
Hm...skulle nog säga att detta inlägg i alla fall var rätt djupt, även om det aldrig kommer att locka Schulman, eller andra personer till att läsa, så har jag lyckats fylla detta inlägg med djupare tankar och frågor, inte bara "vad-jag-har-gjort-idag-inlägg" :).
Ni kanske sitter framför datorn och tänker "Ja, men det kan väl alla ha?", visst det kanske finns flera, jag säger inte att jag är unik på något sätt. Jag kan bara tala för mig själv.
När jag var riktigt liten typ i dagis ålder, då var jag nog inte så himla rädd för separationer, jag var väl inte med om så många typer av separationer. Men sedan började det komma krypande, det började med hemlängtan och visst nu sitter det säkert många och tänker "Ja, men Det är i alla fall vanligt" och visst är det så, jag känner många som har berättat om hur de också hade hemlängtan. Visst vissa grejer var absolut ofarliga, som att sova över hos den allra bästa kompisen i världen L. Vi lekte jätteofta när vi var små och hade hur roligt som helst, kommer ihåg jättemycket som vi gjorde :). Sedan flyttade hon en bit ifrån mig och det blev svårare att bara träffas spontant. Men det gick bra, men så i den vevan, kring åldern 9 så skulle jag på fiolläger med min orkester. Kände väl inget speciellt inför det, lite nervös kanske, men det var inget farligt. Jag tyckte det skulle bli spännande att åka på tågresa och jag hade ju en av mina kompisar L (en annan L) med mig, men så kom jag dit och det var nytt och många olika personer och våra repititioner var lååånga och strikta. Vi åt frukost vid 7 - halv åtta tiden och sedan så började vi vid 9, rast för lunch och sedan någon fem minuters bensträckare. Inte nog med att jag redan hade börjat bli nervös kring hela konceptet så tyckte de att jag inte var tillräckligt snabb på att lära mig läsa noter - under mina fiollektioner hemma så hade jag dels en fiolbok där det stod vad för not alla noter var liksom d, a, c under respektive noter. Visst kunde jag läsa vissa, men det tog mig ett tag - så de bestämde sig för att jag skulle få spela i en egen liten grupp med lite lättare saker. Det fick mig ju inte att känna mig mycket bättre.
Någon kväll därpå så skulle vi ha en liten musikafton i en stuga lite längre bort från längorna vi bodde i och mitt under den musikaftonen så fick jag någon typ av panikångest och sprang därifrån, kommer ihåg känslan av att springa över fotbollsplanen och sedan in i längorna och till telefonhytten. Slog direkt nummret hem (klockan var väl åtta på kvällen eller däromkring) och mamma svarade och jag bara brast ut i gråt och sa att jag absolut inte ville vara där utan jag ville hem, NU! Men mamma sa att det var en lång resa och att jag antagligen bara behövde aklimatisera mig lite, försökte prata med pappa men han resonerade på samma sätt. Detta hände sedan flera gånger i rad och mina föräldrar började tycka att det var lite irriterande, nog skulle jag stå ut de få dagar som var kvar på veckan! Visst, i slutet så gjorde jag ju det. Mycket tack vare L som var med mig och som första natten då jag bröt ihop kramade om mig och sa att hon kunde ligga brevid mig i sängen (vi delade rum) och hålla om mig och att hon inte skulle sova förens hon visste att jag gjorde det. Hur gullig, smart och förtstående kan en nioåring vara liksom? Hon var bäst!
Men dessa panikartade attacker kunde senare komma även om jag var hos farmor på landet, vilket kändes jättepinsamt, men jag kunde bara inte förklara Varför. Jag ville bara hem, tror däremot inte att det var för att jag ville vara med mamma och pappa, utan det var bara en jättestark känsla. Men visst skämdes jag så enormt över att jag hade hemlängtan (eller vad man ska kalla det?) när det gällde Farmor av alla människor! Hon var ju min släkt! Men började gråta och hålla på och tillslut så åkte jag hem med mamma, hon och pappa var inte alls glada på mig och bad mig att samla mig och åka tillbaka ut till henne på landet. Men det blev inte av, jag kunde bara inte. Farmor trodde att det var en pubertetsgrej, var väl i 12 års åldern (vilket gjorde att jag kände mig ännu hemskare, för det kändes barnsligt att ha hemlängtan!). Kanske var det puberteten? Kanske var det någon form av separationsångest? Kanske har detta något med min adoption att göra, något jag mer har funderat över på senaste tiden.
Jag kunde känna en jättekonstig känsla av att bara vara ute med mamma och pappa i skärgården, trots att det var med dem! Mina egna föräldrar, kände ändå någon typ av hemlängtan. Tror att det var hela miljöombytet, sedan kunde jag känna mig lika konstig när jag kom hem. Kanske för att jag då hade vant mig vid båten och helt plötsligt var man någon annanstans igen!? Jag har ingen aning...
Sedan 9 års ålder så fick jag (sommaren mellan 3an och 4an) någon obehaglig känsla i mig när dagen började ta slut, som om det var sista dagen i mitt liv..eller nja, så dramatiskt tänkte jag väl kanske inte, men det kändes som om något var jättefel och jag ville verkligen inte lägga mig för då skulle dagen ta slut och det var något som kändes jätteläskigt. Sedan var det uppehåll en sommar och sedan kom det tillbaka. Vid 11 års ålder så pratade jag med pappa om det, försökte beskriva vad jag kände, men kände mig så löjlig, för det enda jag kunde säga till honom var "pappa jag har en konstig känsla.." mer eller mindre. Men han hade märkt att jag börjat gråta när jag skulle lägga mig men jag kunde inte förklara varför. Jag var rädd för Att sova, men när jag väl hade lagt mig i sängen och började bli trött så kändes det bra (nästan alla gånger), det var bara timmarna innan jag skulle lägga mig, typ efter middagen som jag kände så.
Men pappa sa något som var jättebra och det var "varje gång du får den här känslan, försök fokusera på VAD är det jag är rädd för?" och det hjälpte till en viss del och nu har den här känslan försvunnit. Jag kan fortfarande få den ibland, men nu vet jag oftast varför. Men vet fortfarande inte varför jag fick det då!
Har också alltid varit väldigt klängig när det gäller mina pojkvänner genom tiderna, har varit livrädd för att de ska lämna mig att jag nog tillslut blivit så klängig att jag mer eller mindre att gett dem en uppenbar anledning att lämna mig. Vilka killar gillar att känna sig instängda i en relation? Än mindre, redan vid så pass ung ålder. Det räcker att de flesta killar tycker att det är instängt och läskigt att gifta sig och sedan kommer en tjej som jag som bara klänger sig fast med lås och kedjor och bedjar om närhet och förevigt. Eller så har min dåliga självkänsla funnits där och varit för mycket, eftersom jag hela tiden har bedjat om försäkringar hela tiden, för att kolla att de faktiskt fortfarande vill ha mig..eftersom jag nästan alltid har tyckt att de är för bra för mig och att de inte borde vilja vara med mig egentigen, jag är ju bara jag liksom. Även om vissa relationer (så här i efterhand) inte alls var bra för mig heller! Däremot har jag blivit mycket bättre på sådant, men lite av det finns fortfarande där. Old habits die hard, right?
Det var för något år sedan när jag satt och läste tidningen City på tunnelbanan som jag läste Ana Martinez krönika, hon är jätteduktig skribent och har många gånger varit en inspirationskälla. Hon skrev om separationer och det var mycket jag kände igen mig i. Har för mig att hon nämnde någon som hon kände som var adopterad och kände mycket sådant och det var först då som jag fick upp ögonen för att mycket av min ångest och panik-hemlängtan-attack kanske har något att göra med min adoption. Kanske inte direkt på det medvetna planet, men någonstans djupt inne. Inte bara att "jag är adopterad och har blivit lämnad, så nu är jag rädd för det igen", skulle inte tro att det är så lätt, men jag är riktigt intresserad. Är det här något jag har gemensamt med andra adopterade? Kanske är det bara jag som letar desperat efter ett svar? Kanske vill jag kunna skylla mitt beteende på någonting? Jag vet faktiskt inte. Men jag har en kompis till mig som också är adopterad från Indien, precis som jag (inte samma del av Indien dock) och hon är läkare och hon visade mig någon undersökning hon var med att göra kring adopterade och icke-adopterade barn, där man jämförde vad de olika barnen/ungdomarna kring frågor som depression och liknande saker. Jag fick aldrig se hela, men jag skulle gärna göra det någon dag, se ifall jag kanske hittar något svar? Eller om jag bara var en odräglig liten unge som aldrig riktigt visste vad jag ville eller kände...? Who knows.
Hm...skulle nog säga att detta inlägg i alla fall var rätt djupt, även om det aldrig kommer att locka Schulman, eller andra personer till att läsa, så har jag lyckats fylla detta inlägg med djupare tankar och frågor, inte bara "vad-jag-har-gjort-idag-inlägg" :).