Love, Love, Loved
Självsäkerhet = 0
Antar att det är många därute i cyberspace som känner samma sak, om inte hela tiden så någon gång ibland. Sedan finns det såklart de som känner alltid har självsäkerheten på topp, vissa lite för mycket. Men på sitt sätt kan jag känna en avund mot dessa människor, även mot de som är på gränsen till arroganta och bara för mycket. För det betyder att det faktiskt tror på sig själva så pass mycket, för vissa kan det säkert vara en fasad också, som de gömmer sig bakom, att de liksom överdriver - sätter upp en vägg och gömmer sig bakom den. Det är inte heller bra!
Men ni vet säkert typen; de som bara kan glänsa, ansluta sig till vilket sällskap som helst, vara helt öppna och se helt underbara ut. De kan prata obehindrat och kan få andra personer att känna sig som ingenting. Är otroligt avundsjuk, vill också kunna ha den självsäkerheten. Dessa personer kan sätta på sig vad som helst, ett par tråkiga jeans och få det att se hur underbart vackert ut som helst. Det sägs ju att om man har självförtroendet och känner sig bra i något så kan vad som helst se vackert ut och jag börjar verkligen tro på detta.
Jag önskar inte att jag hade mer självkänsla/säkerhet/förtroende endast för eget syfte, utan även för folket i min omgivning som drabbas också. Inte bara för att folk i min omgivning ska slippa höra de vanliga klyschorna "åh-ser-jag-för-fet-ut-så-här?" (även om de får höra sådant också) men för att min osäkerhet kan göra folk osäkra och obekväma runt omkring mig, säkert. Hell, jag stör mig på mig själv många av gångerna! Det kan jag lova. Ett exempel är att jag alltid ska tvivla på saker och ting som folk säger till mig, i alla fall alla bra/positiva sakerna (de negativa suger jag åt mig som en svamp!, det är bara att erkänna)..till exempel så kan jag få för mig att personer har blivit arga på mig bara för att de inte riktigt pratar som "vanligt" online, när jag chattar med dem och sedan måste jag fråga. De säger nej och sedan inte mycket mera. Men sedan känns det konstigt i alla fall, så jag måste fråga igen i stil med "är du säker?" och då börjar de väl bli lite irriterade. Jag vet ju mycket väl att folk kan ha annat på tankarna och inte är speciellt pratglada, jag är inte allas centrum! Men min hjärna kan bara inte släppa det - jag kan vara så paranoid ibland! - jag vill så gärna att alla ska gilla mig, vill vara folk till lags. Utan att vilja låta alltför självgod så är jag ofta för snäll, kan låta mig trampas på och vill alltid tillfredställa Allas önskningar på mig. Det går inte alla gånger (vilket inte är så konstigt, vissa ställer ju konstiga krav!) och det dödar mig känns det som (it kills me..låter mindre dramatiskt på engelska). En kompis till mig sa en gång "måste alla älska dig eller?" och nej, såklart inte. Men om det finns något jag kan göra för att folk ska gilla mig, då är jag på.
Samma sak är med pojkvänner, kan tycka att de i praktiken bara borde lämna mig, eftersom jag inte är tillräckligt bra, eller tillräckligt snygg. Om de tycker att en annan tjej är snygg eller smal kan jag sitta och vara deppig över det i evigheter och tänka att jag aldrig kommer att se ut så. Men sedan blir det oftast bättre efter ett tag. Usch, jag vill inte vara så här jobbig!!! Jag stör mig till tusen på detta själv, antar att många andra känner så om mig också. Eller så är detta inget större problem för dem och jag nojar mig i onödan och hänger upp mig på Ytterligare en sak och tvekar..SUCK!
Varför är det så här då, kan ju folk fråga sig. En del skulle säkert säga "men du inser ju vad felet är, tro lite mer på dig själv bara!" i teorin låter det ju perfekt - det är ju så många säger att man ska börja; identifiera problemet, det är första steget. Men det är inte så lätt! Jag har alltid haft dålig självkänsla och vill inte hävda mig, eller ta plats. Mina föräldrar tjatar också på att jag måste göra det ibland, min bror (yngre) får så mycket eftersom han är så bestämd när han vill ha något, jag vill inte fråga om sådant. När jag var yngre, innan jag shoppade kläder själv utan mamma, så hittade jag ofta något som jag tyckte var jättefint. Men jag vågade sällan fråga ifall jag fick plagget, ville inte ens fråga om att få prova det. Min teori var istället att stå vid plagget riktigt länge, pilla lite i det och sedan när mamma var klar med bror som redan hade pekat ut vad han ville ha och provat det (och mamma som tycker att han ser jättebra ut i Allting var direkt på och sa att man inte kunde säga nej till honom), så hoppades jag att hon skulle gilla det jag pillade på och skulle be mig att prova det. Men många gånger såg hon nog inte min - lite för diskreta - hint och sa bara "ska vi gå?" vilket vi gjorde. Skyller absolut inte detta på min mamma, hon gjorde inget fel, jag var bara för blyg! Jag är fortfarande mycket så, fast inte lika mycket, tror jag...
Men varför, jag vet inte riktigt, jag har inte haft en jättejobbig uppväxt (visst har det gått upp och ner, men det var inget jobbigt på hemmafronten när detta började), men blev mobbad och utstött i skolan, det var som om jag inte var nog för mina kompisar, jag var tvungen att göra saker för att vara bra nog att få leka med dem. Så jag antar att det var så det började...sedan sitter det som berget och jag kan inte släppa taget. Men jag VILL så himla mycket och jag försöker!
Men på något sätt vill jag inte säga nej ochradera alla händelser (mobbing etc.) för det har på något sätt format mig till den jag är (även om jag ibland skulle ge vad som helst för att vara någon annan) och även om jag inte är helt läkt - kommer nog aldrig att bli det fullt ut, ärren kommer alltid att finnas kvar - så är jag inget öppet sår längre och jag jobbar på det. Men det gäller att erkänna saker för sig själv, som man kanske inte vill, för att i slutändan kunna må bättre..."Sometimes the hardest thing and the right thing are the same".
Så ni som finns där ute som är som jag...ge inte upp, okej?
Vi kan väl försöka tillsammans? Tillsammans är man mindre ensam.
(p.s) ibland känns det som om jag kanske inte förtjänar att vara fullt nöjd och stark, tills jag börjar lära mig att tycka om mig själv på något sätt? Kanske måste jag först övervinna ett par hinder, innan jag kan stå själv på mina egna ben? Men behöver nog ditt stöd ett tag, så att jag inte ramlar...
I want to Love, I want to give Love and I want to be Loved. <3 All you need is love, right?
Antar att det är många därute i cyberspace som känner samma sak, om inte hela tiden så någon gång ibland. Sedan finns det såklart de som känner alltid har självsäkerheten på topp, vissa lite för mycket. Men på sitt sätt kan jag känna en avund mot dessa människor, även mot de som är på gränsen till arroganta och bara för mycket. För det betyder att det faktiskt tror på sig själva så pass mycket, för vissa kan det säkert vara en fasad också, som de gömmer sig bakom, att de liksom överdriver - sätter upp en vägg och gömmer sig bakom den. Det är inte heller bra!
Men ni vet säkert typen; de som bara kan glänsa, ansluta sig till vilket sällskap som helst, vara helt öppna och se helt underbara ut. De kan prata obehindrat och kan få andra personer att känna sig som ingenting. Är otroligt avundsjuk, vill också kunna ha den självsäkerheten. Dessa personer kan sätta på sig vad som helst, ett par tråkiga jeans och få det att se hur underbart vackert ut som helst. Det sägs ju att om man har självförtroendet och känner sig bra i något så kan vad som helst se vackert ut och jag börjar verkligen tro på detta.
Jag önskar inte att jag hade mer självkänsla/säkerhet/förtroende endast för eget syfte, utan även för folket i min omgivning som drabbas också. Inte bara för att folk i min omgivning ska slippa höra de vanliga klyschorna "åh-ser-jag-för-fet-ut-så-här?" (även om de får höra sådant också) men för att min osäkerhet kan göra folk osäkra och obekväma runt omkring mig, säkert. Hell, jag stör mig på mig själv många av gångerna! Det kan jag lova. Ett exempel är att jag alltid ska tvivla på saker och ting som folk säger till mig, i alla fall alla bra/positiva sakerna (de negativa suger jag åt mig som en svamp!, det är bara att erkänna)..till exempel så kan jag få för mig att personer har blivit arga på mig bara för att de inte riktigt pratar som "vanligt" online, när jag chattar med dem och sedan måste jag fråga. De säger nej och sedan inte mycket mera. Men sedan känns det konstigt i alla fall, så jag måste fråga igen i stil med "är du säker?" och då börjar de väl bli lite irriterade. Jag vet ju mycket väl att folk kan ha annat på tankarna och inte är speciellt pratglada, jag är inte allas centrum! Men min hjärna kan bara inte släppa det - jag kan vara så paranoid ibland! - jag vill så gärna att alla ska gilla mig, vill vara folk till lags. Utan att vilja låta alltför självgod så är jag ofta för snäll, kan låta mig trampas på och vill alltid tillfredställa Allas önskningar på mig. Det går inte alla gånger (vilket inte är så konstigt, vissa ställer ju konstiga krav!) och det dödar mig känns det som (it kills me..låter mindre dramatiskt på engelska). En kompis till mig sa en gång "måste alla älska dig eller?" och nej, såklart inte. Men om det finns något jag kan göra för att folk ska gilla mig, då är jag på.
Samma sak är med pojkvänner, kan tycka att de i praktiken bara borde lämna mig, eftersom jag inte är tillräckligt bra, eller tillräckligt snygg. Om de tycker att en annan tjej är snygg eller smal kan jag sitta och vara deppig över det i evigheter och tänka att jag aldrig kommer att se ut så. Men sedan blir det oftast bättre efter ett tag. Usch, jag vill inte vara så här jobbig!!! Jag stör mig till tusen på detta själv, antar att många andra känner så om mig också. Eller så är detta inget större problem för dem och jag nojar mig i onödan och hänger upp mig på Ytterligare en sak och tvekar..SUCK!
Varför är det så här då, kan ju folk fråga sig. En del skulle säkert säga "men du inser ju vad felet är, tro lite mer på dig själv bara!" i teorin låter det ju perfekt - det är ju så många säger att man ska börja; identifiera problemet, det är första steget. Men det är inte så lätt! Jag har alltid haft dålig självkänsla och vill inte hävda mig, eller ta plats. Mina föräldrar tjatar också på att jag måste göra det ibland, min bror (yngre) får så mycket eftersom han är så bestämd när han vill ha något, jag vill inte fråga om sådant. När jag var yngre, innan jag shoppade kläder själv utan mamma, så hittade jag ofta något som jag tyckte var jättefint. Men jag vågade sällan fråga ifall jag fick plagget, ville inte ens fråga om att få prova det. Min teori var istället att stå vid plagget riktigt länge, pilla lite i det och sedan när mamma var klar med bror som redan hade pekat ut vad han ville ha och provat det (och mamma som tycker att han ser jättebra ut i Allting var direkt på och sa att man inte kunde säga nej till honom), så hoppades jag att hon skulle gilla det jag pillade på och skulle be mig att prova det. Men många gånger såg hon nog inte min - lite för diskreta - hint och sa bara "ska vi gå?" vilket vi gjorde. Skyller absolut inte detta på min mamma, hon gjorde inget fel, jag var bara för blyg! Jag är fortfarande mycket så, fast inte lika mycket, tror jag...
Men varför, jag vet inte riktigt, jag har inte haft en jättejobbig uppväxt (visst har det gått upp och ner, men det var inget jobbigt på hemmafronten när detta började), men blev mobbad och utstött i skolan, det var som om jag inte var nog för mina kompisar, jag var tvungen att göra saker för att vara bra nog att få leka med dem. Så jag antar att det var så det började...sedan sitter det som berget och jag kan inte släppa taget. Men jag VILL så himla mycket och jag försöker!
Men på något sätt vill jag inte säga nej och
Så ni som finns där ute som är som jag...ge inte upp, okej?
Vi kan väl försöka tillsammans? Tillsammans är man mindre ensam.
(p.s) ibland känns det som om jag kanske inte förtjänar att vara fullt nöjd och stark, tills jag börjar lära mig att tycka om mig själv på något sätt? Kanske måste jag först övervinna ett par hinder, innan jag kan stå själv på mina egna ben? Men behöver nog ditt stöd ett tag, så att jag inte ramlar...
I want to Love, I want to give Love and I want to be Loved. <3 All you need is love, right?
Kommentarer & Åsikter
Trackback
