Flashback & Osäkerhet
Ja, ni vet...lite som déjà vu, att det i en specifik situation känns som om du har upplevt detta förut och sedan kommer det som en minnesblixt (finns det ordet? hmm...) och du ser ett gammalt minne flasha förbi och kommer ihåg hur det var då.
Ja, något liknande fick jag idag, inte var det någon trevlig flashback heller...
Med tanke på allting som har hänt på senaste så har skolarbetet blivit ett utav offren, jag har inte orkat lägga ner så mycket energi på saker som jag borde ha ägnat mig åt. Men sedan har det även känts rätt jobbigt på universitet också, en rivalitet som jag inte har upplevt tidigare när jag pluggade en annan inriktning. Men jag antar att journalister måste bli tuffa...redan från början, borde jag i så fall redan ge upp nu?
Skulle sitta på seminarium idag i alla fall och diskutera uppsats-PM. Jag var väl medveten om att mitt PM hade brister, att det inte var speciellt bra etc etc. Men när jag satt där, jag fick som en otrolig klump i magen och nej...jag tror inte att det bara var nervositeten. Det kändes som om personerna runt omkring mig förvandlades till gamar, okej nu överdriver jag, men stämningen var i alla fall inte härlig. Till skillnad från B-uppsatsen (antagligen pga lärarbrist) så hålls dessa handledningar i grupper med andra personer/grupper och ingenting är personligt, utan man får en grupp som ska opponera på ens uppsatsidé.
Visst, jag säger inte att konceptet i sig är dåligt, man får ju feedback från andra elever och det kan man lära sig mycket av, absolut, men när det gäller mig...jag är allmänt osäker, rädd och allt sådant, det skulle vara bättre att få lite mera individuell handledning, guidning. Men, men...
Hursom när jag satt där och väntade på att det skulle bli min tur att opponera på en av grupperna så fick jag en jätteobehaglig känsla, några otroligt snygga tjejer som var i en grupp satt och liksom viskade, skrev saker, skrattade, tittade på mig och liksom... helt plötsligt var jag tillbaka på högstadiet, när jag var ännu mera osäker och allmänt utfryst...jag trodde att jag skulle få slippa känna mig så här igen, men tydligen så förekommer sådana här grejer även på högre nivåer. Man har ju hört om mobbing på arbetsplatser och sådant. Okej, jag säger inte att jag är mobbad just nu, men tämligen utfryst...lite hånad? Visst, jag kanske överreagerar eller allmänt är nojig också och det är skitjobbigt och om jag kunde välja skulle jag bara låta saker rinna av mig, eller inte ta saker så personligt!
Känner mig så otroligt barnslig egentligen, jag borde väl kunna vara starkare än så här? Det finns ju en hel del som jag har tagit mig igenom som har varit jobbigare/tuffare än det här. Men när jag får den där känslan och en av tjejerna kollar på mig så där och liksom hånar...jag förvandlas återigen till den blyga trettonåringen som ville (och kunde) göra i princip vad som helst för att bli accepterad. Jag kommer ihåg tuffa gänget liksom, där endast de populäraste tjejerna var med och man stod liksom där och suktade och ifall de ens sa något åt en så visste man absolut inte vad man skulle svara, hjärnan gick på högvarv. Till och med idag, om jag stöter på någon av dessa tjejer som inte bara frös ut mig, utan mobbade mig när jag var yngre (typ låg/mellanstadiet)...så känns det som om jag får tunghäfta (och oftast är jag en rätt positiv och pratglad/social person! som inte är speciellt blyg) och förvandlas till den lilla tjejen som hatade sig själv och absolut trodde noll på sig själv! Jag börjar fundera på vad det är jag har på mig, om det är snyggt nog, eller hur jag ska bete mig..allt sådant far igenom huvudet på mig på ett par millisekunder. Trots att jag vet att dessa personer antagligen har växt upp nu, mognat, inte är farliga (de var nog aldrig farliga heller..mest jag som var så otroligt nojig redan när allting började..).
Usch, jag vill inte vara den tjejen mer, jag vill våga mera, vara starkare, vara rebellisk...
Men ändå slutar det med att jag bara önsketänker och sitter här och spyr ut en massa skit på min blogg som typ ingen läser i alla fall....hur patetisk får man vara?
Efter den här dagen, när jag suttit och blivit "motarbetad" i tjugo minuter eller något sådant...så satte jag mig tillslut på en tunnelbana för att åka hem - I did blow off some steam, just walking around in town - och när jag satt där och läste min bok så såg jag en jättevacker tjej, ja hon såg precis så där läskigt perfekt ut som alla de där populära tjejerna...du vet, snyggt hår, "rätt" kläder och perfekt makeup.
Hon höll på med sin systemkamera och fotade lite i vagnen, typ någon reklambanner och sedan satt hon och studerade bilden. När jag kollade upp mot henne andra gången satt hon och liksom granskade mig med blicken, visste inte riktigt vad jag skulle tycka om det. När jag nästa gång skulle bläddra sida, så kunde jag inte låta bli att kolla på henne igen, denna gången fotade hon mig och när hon väl sänkte kameran sedan så log hon mot mig, inte ett sådant där jätteleende som smittar och man blir glad av, utan bara liksom...ett artighetsleende, jag log tillbaka. Hon firade av ännu en bild.
Eftersom det inte var vilken dag som helst, utan en dag då jag allmänt känt mig motarbetad, så for tankarna hej vilt i huvudet på mig. Jag skulle inte bry mig om någon fotade mig annars (speciellt inte om det var en tjej..känns mindre "intimt" då på något sätt)...jag har fått en impuls ibland att fota någon också, som varit; vacker, unik..eller något sådant. Inte för att jag är något av de sakerna, vilket gjorde att jag genast blev nojig! Jag började undra varför hon fotade mig?! Det var ju trots allt bara jag....fotade hon för att hon allmänt ville ha något fult på bilderna? För att jag såg udda ut? För att jag verkade vara den enda som inte såg kritiserande ut när hon riktade kameralinsen mot mig?
Inte var det för att jag var snygg i alla fall, eller såg bra ut, fan...jag blev förvirrad..och nojig!
Idag har inte varit en topp dag kan man säga...
Imorgon är det fredag i alla fall, åh! det känns skönt, ska ta det lite lugnt, sätta mig ner och fila mera på uppsatsgrejen och förhoppningsvis få ha det lite kul! Det är ju fredag trots allt, någon som vill vara med mig? :) Snälla? Singstar skulle vara roligt *hehe*
Aja, kan inte sova...så får se vad jag hittar på härnäst, men jag ska sluta skriva i alla fall.
Kram på er där ute och godnatt, sov så gott! :)
Sweet Dreams.
Ja, något liknande fick jag idag, inte var det någon trevlig flashback heller...
Med tanke på allting som har hänt på senaste så har skolarbetet blivit ett utav offren, jag har inte orkat lägga ner så mycket energi på saker som jag borde ha ägnat mig åt. Men sedan har det även känts rätt jobbigt på universitet också, en rivalitet som jag inte har upplevt tidigare när jag pluggade en annan inriktning. Men jag antar att journalister måste bli tuffa...redan från början, borde jag i så fall redan ge upp nu?
Skulle sitta på seminarium idag i alla fall och diskutera uppsats-PM. Jag var väl medveten om att mitt PM hade brister, att det inte var speciellt bra etc etc. Men när jag satt där, jag fick som en otrolig klump i magen och nej...jag tror inte att det bara var nervositeten. Det kändes som om personerna runt omkring mig förvandlades till gamar, okej nu överdriver jag, men stämningen var i alla fall inte härlig. Till skillnad från B-uppsatsen (antagligen pga lärarbrist) så hålls dessa handledningar i grupper med andra personer/grupper och ingenting är personligt, utan man får en grupp som ska opponera på ens uppsatsidé.
Visst, jag säger inte att konceptet i sig är dåligt, man får ju feedback från andra elever och det kan man lära sig mycket av, absolut, men när det gäller mig...jag är allmänt osäker, rädd och allt sådant, det skulle vara bättre att få lite mera individuell handledning, guidning. Men, men...
Hursom när jag satt där och väntade på att det skulle bli min tur att opponera på en av grupperna så fick jag en jätteobehaglig känsla, några otroligt snygga tjejer som var i en grupp satt och liksom viskade, skrev saker, skrattade, tittade på mig och liksom... helt plötsligt var jag tillbaka på högstadiet, när jag var ännu mera osäker och allmänt utfryst...jag trodde att jag skulle få slippa känna mig så här igen, men tydligen så förekommer sådana här grejer även på högre nivåer. Man har ju hört om mobbing på arbetsplatser och sådant. Okej, jag säger inte att jag är mobbad just nu, men tämligen utfryst...lite hånad? Visst, jag kanske överreagerar eller allmänt är nojig också och det är skitjobbigt och om jag kunde välja skulle jag bara låta saker rinna av mig, eller inte ta saker så personligt!
Känner mig så otroligt barnslig egentligen, jag borde väl kunna vara starkare än så här? Det finns ju en hel del som jag har tagit mig igenom som har varit jobbigare/tuffare än det här. Men när jag får den där känslan och en av tjejerna kollar på mig så där och liksom hånar...jag förvandlas återigen till den blyga trettonåringen som ville (och kunde) göra i princip vad som helst för att bli accepterad. Jag kommer ihåg tuffa gänget liksom, där endast de populäraste tjejerna var med och man stod liksom där och suktade och ifall de ens sa något åt en så visste man absolut inte vad man skulle svara, hjärnan gick på högvarv. Till och med idag, om jag stöter på någon av dessa tjejer som inte bara frös ut mig, utan mobbade mig när jag var yngre (typ låg/mellanstadiet)...så känns det som om jag får tunghäfta (och oftast är jag en rätt positiv och pratglad/social person! som inte är speciellt blyg) och förvandlas till den lilla tjejen som hatade sig själv och absolut trodde noll på sig själv! Jag börjar fundera på vad det är jag har på mig, om det är snyggt nog, eller hur jag ska bete mig..allt sådant far igenom huvudet på mig på ett par millisekunder. Trots att jag vet att dessa personer antagligen har växt upp nu, mognat, inte är farliga (de var nog aldrig farliga heller..mest jag som var så otroligt nojig redan när allting började..).
Usch, jag vill inte vara den tjejen mer, jag vill våga mera, vara starkare, vara rebellisk...
Men ändå slutar det med att jag bara önsketänker och sitter här och spyr ut en massa skit på min blogg som typ ingen läser i alla fall....hur patetisk får man vara?
Efter den här dagen, när jag suttit och blivit "motarbetad" i tjugo minuter eller något sådant...så satte jag mig tillslut på en tunnelbana för att åka hem - I did blow off some steam, just walking around in town - och när jag satt där och läste min bok så såg jag en jättevacker tjej, ja hon såg precis så där läskigt perfekt ut som alla de där populära tjejerna...du vet, snyggt hår, "rätt" kläder och perfekt makeup.
Hon höll på med sin systemkamera och fotade lite i vagnen, typ någon reklambanner och sedan satt hon och studerade bilden. När jag kollade upp mot henne andra gången satt hon och liksom granskade mig med blicken, visste inte riktigt vad jag skulle tycka om det. När jag nästa gång skulle bläddra sida, så kunde jag inte låta bli att kolla på henne igen, denna gången fotade hon mig och när hon väl sänkte kameran sedan så log hon mot mig, inte ett sådant där jätteleende som smittar och man blir glad av, utan bara liksom...ett artighetsleende, jag log tillbaka. Hon firade av ännu en bild.
Eftersom det inte var vilken dag som helst, utan en dag då jag allmänt känt mig motarbetad, så for tankarna hej vilt i huvudet på mig. Jag skulle inte bry mig om någon fotade mig annars (speciellt inte om det var en tjej..känns mindre "intimt" då på något sätt)...jag har fått en impuls ibland att fota någon också, som varit; vacker, unik..eller något sådant. Inte för att jag är något av de sakerna, vilket gjorde att jag genast blev nojig! Jag började undra varför hon fotade mig?! Det var ju trots allt bara jag....fotade hon för att hon allmänt ville ha något fult på bilderna? För att jag såg udda ut? För att jag verkade vara den enda som inte såg kritiserande ut när hon riktade kameralinsen mot mig?
Inte var det för att jag var snygg i alla fall, eller såg bra ut, fan...jag blev förvirrad..och nojig!
Idag har inte varit en topp dag kan man säga...
Imorgon är det fredag i alla fall, åh! det känns skönt, ska ta det lite lugnt, sätta mig ner och fila mera på uppsatsgrejen och förhoppningsvis få ha det lite kul! Det är ju fredag trots allt, någon som vill vara med mig? :) Snälla? Singstar skulle vara roligt *hehe*
Aja, kan inte sova...så får se vad jag hittar på härnäst, men jag ska sluta skriva i alla fall.
Kram på er där ute och godnatt, sov så gott! :)
Sweet Dreams.
Kommentarer & Åsikter
Trackback
