NyxOfNight

Dessvärre inte sådana där goda pannkakor, som man äter (hm, inte för att jag direkt gillar dem heller..)...utan livet blev en pannkaka. I fredags, allting vändes upp och ner. Mycket mer än jag trodde!

Under fredagsmorgonen så vaknade jag upp, rätt stressad (då jag insåg att jag hade försovit mig litegrann..eller snarare snoozat för länge!) och var tvungen att kasta på mig kläder och sedan hoppa ut ur lägenheten på kryckor, inte världens höjdare direkt. Kände mig allmänt lättad, även om jag fortfarande var smått förvirrad..okej, jag inser att det låter rätt konstigt..
men under kvällen/natten till fredagen så pratade jag med M en hel del, var väldigt givande.
Kan börja prata om torsdagskvällen egentligen..
    Hade egentligen tänkt ta upp en hel del tyngre saker under våran fika i stan (men det kom upp senare i alla fall) ägnade istället tiden åt att ha det allmänt trevligt, prata lätta saker...liksom lära känna varandra lite mera, det var mysigt. Kändes otroligt skönt faktiskt. Ingen press liksom.
    Det är fortfarande rätt komiskt att vi är så pass lika varanda :) väldigt skönt och förvånande på samma gång. Vi började gå en promenad efter fikat, det var ännu trevligare (gillar att vara lite mer privat ibland). Vi pratade om allt möjligt, mera "get-to-know-each-other"-saker t ex Halloween, Alla hjärtans dag..liksom åsikter kring högtiderna och lite sådant.
    Gick förbi Bågen också, det var ju helt självklart liksom ;).
Efter ett tag så kom vi ner till vattnet och det såg så underbart fint ut; statsljus i mörkret, så otroligt fint! Jag blev hur sugen som helst på att fotografera, men såklart hade jag tagit ur min kamera ur väskan, just den dagen!!! Usch, vad jag ångrade det, men jag hade mobilkameran...dessvärre är den väl inget att hurra för, speciellt inte när man ska ta nattbilder. Men det blev ändå lite bilder, kanske kan lägga upp en av dem här.
    Det var hur trevligt som helst, att bara få prata om foto med någon som också är intresserad av det.
    Men sedan var det roliga tvungen att ta slut också, som allt annat...M skulle hem och jag skulle hem, eftersom det var vardag så gick ju inte tågen för evigt heller. Såklart var det just då som vi började prata om de tyngre grejerna och det blev svårt att bara gå..dessutom så började DM ringa mig (men det har bara varit telefonsamtal och det kan jag stå ut med), men ville inte berätta det just Då..kändes som värsta dillemmat eftersom jag visste att M inte ville höra saker om honom just När det händer saker + att jag antog att han skulle bli beskyddande och kanske be mig att följa med honom - just to be on the safe side. I och med samtalsämnet som togs upp just nu (det tyngre) så kändes det ännu sämre, så jag stod där som en knäppis och försökte att inte vara alltför kryptisk, men ändå inte ljuga..vilket antagligen bara gjorde saker värre.
    Men eftersom vi hade tiden emot oss så sa jag att jag kunde ringa honom istället, så fick vi prata i alla fall, eftersom det kändes jättekonstigt att ha börjat på något och sedan bara gå ifrån det. Början av samtalet kändes rätt knäppt, men det blev bättre och när vi lade på (antalet timmar senare..) så kändes det på något sätt bättre, visserligen rätt förvirrat men bättre..

Så vaknade upp på fredagsmorgonen och kände mig - efter lite sömn - något bättre, klarare. Som sagt, var fortfarande inte säker kring saker och ting, om man tänker the long run men det var i alla fall klart vad jag kände för stunden och det var väl något att vara glad över.
    Men rusade iväg till tbanan på morgonen och satt och kände mig rätt glad, visste att en ny del av delkursen skulle börja och kände mig rätt positiv. Kanske skulle jag äntligen kunna starta om, på något sätt? Ta dagarna som de kom etc. Men började känna att jag ändå ville prata med någon...bara få ventilera med någon opartisk, typ.
    Så messade I för att se om hon var vaken, men eftersom jag inte fick något svar så antog jag att det inte var så, messade kusin T för att se om hon hade tid för en lunch, men det hade hon inte. Kollade sedan med L om hon var i närheten (hon jobbar i närheten av universitetet) men det var hon inte och hon sa att hon inte hade mycket tid heller.
    Så satt under föreläsningen och började bara bli mer och mer förvirrad, vet inte vad det var, men kändes som om jag var tvungen att prata med någon. Så efter ett tag så gick jag därifrån, dels för att jag hade gjort min del, dels för att jag inte mådde speciellt bra och dels för att min fot började göra ont.
    Fick senare svar av N att jag kunde komma och möta henne, vilket jag genast hoppade på!
    Visste dock inte riktigt hur jag skulle åka dit på smidigaste sättet, så tänkte att jag kunde ringa H och fråga honom, eftersom han är duktig på att kolla upp sådant - om han inte vet direkt (han jobbar ju med det).
    Hur vi kom in på samtalsämnet att det inte kändes så bra mellan oss vet jag inte riktigt..men det ena ledde till det andra och detta är inget som jag inte har tagit upp med honom förut, senast för bara någon vecka sedan - då han försäkrade mig om att allt var bra. Vilket fick mig att känna lite skuldkänslor eftersom jag inte var hundra på att allt fungerade som det borde, eftersom vi bara kunde prata HT.
    Men helt plötsligt så sa han att han inte kände likadant för mig heller och tillslut att han inte älskade mig längre.
    Kändes som om någon hade slagit till mig, riktigt hårt i ansiktet!
    Började storböla, rätt upp och ner på bussen...hm, men folket verkade ha överseende. Allt kändes så himla fel och visst jag hade också börjat tvivla på relationen - det är inte det jag säger. Men det var mest "fortsätter det så här, så vet jag inte om jag vill vara kvar", men jag hade ju absolut inte gett upp relationen! Så helt plötsligt fick jag reda på att han ville göra slut, inte älskade mig och att det inte fanns något jag kunde göra.
    Fan, kände mig så jävla hjälplös, lyckades ta mig av bussen vid rätt hållplats och sedan var jag tvungen att sätta mig ner för att jag hade hyperventilerat ungefär hela bussresan och det kändes som om jag skulle svimma. Sa till H att jag inte fixade att prata och lade sedan på. Ringde I i all hast, som hade messat och sagt att de var vakna (hon och A med andra ord) och försökte få fram vad som hänt, kunde knappt andas ordentligt, men hon förstod och hjälpte så mycket hon kunde över telefonen. Tillslut lyckades jag väl få kontroll över andningen och sedan satt jag mest och kände att allt var tomt. N var på ett möte, så ville inte rycka ur henne alltför tidigt från det, så när jag satt där så tänkte jag på om jag skulle ringa till M...ville ju inte störa honom, men å andra sidan kändes han som en bra person att prata med, efter allt som pratats om under natten, så var det här bara en påbyggnad..så tillslut, när jag hade dividerat lite så ringde jag. Vilket jag är glad över att jag gjorde. Han var snäll och det kändes skönt att få prata med någon, som var lite mera insatt i hela situationen och närmre än I (no offens, I!).
    Han sa att vi kanske kunde träffas senare under dagen, vilket jag gladeligen tackade ja till, eftersom jag insåg att om jag inte höll mig sysselsatt så skulle jag gå sönder!
    Efter det så träffade jag N och vi pratade på i någon timme och fick reda på i hela vevan att T dog i April/Maj någon gång.. :/ (N trodde att jag redan visste)..det var väldigt bisarrt, att få reda på hur det hela hade gått...
    Åkte sedan till universitetet och tänkte träffa M, ringde S på vägen...men blev bara otroligt irriterad över hennes respons, så avslutade samtalet rätt snällt och orkade inte bry mig mer om det. Fick sedan för mig att jag skulle ringa H för att se hur han ville göra det under kvällen, ifall han hade berättat för någon (vilket jag på något sätt inte ville, kändes som om allt skulle vara så mycket verkligare då!). Samtalet slutade med att jag - såklart - storgrinade igen och hulkade fram allt jag sa, så fick avsluta det rätt snabbt, kände att jag inte klarade av det hela. Fick ju även veta att han känt så här ett tag, vilket inte fick mig att må bättre...
    Messade M och sa att jag var utanför, men i och med att hans mobil strulade (?) så tog det ett tag för honom att ens se att jag hade messat och under den tiden hann jag känna att jag inte var något bra sällskap i alla fall...var livrädd för att jag inte skulle kunna hålla ihop mig själv om jag träffade honom...och liksom bröt ihop inför honom...vilket inte kändes smart. Dessutom var det iskallt ute (riktigt höstväder!) så jag ville inte sitta kvar där i alla fall. Så firade iväg ytterligare ett mess och skrev att jag inte var bra sällskap i alla fall. Som tur var (så här i efterhand kan jag säga det) så messade han tillbaka och skrev att jag skulle vänta, precis när jag hade tänkt stiga på bussen. Så visst, jag väntade. Vi började gå en promenad och först var jag extremt osäker på om det var en bra idé, jag visste inte alls vad jag skulle säga och det kändes som om all min energi gick åt till att ens fungera normalt. Dessutom så ville jag väl visa mig stark..
    Men hur han gör det, det vet jag inte, antagligen bara för att vi allmänt fungerar bra tillsammans och han är en underbar vän, så fick han mig på andra tankar. Vi började prata datorer, instrument, sång, dykning...ja, allt möjligt.
    Det var inte förrens jag insåg att vi snart var framme igen och att han skulle fortsätta med pluggandet, som jag insåg att verkligheten fortfarande fanns där..så blev rätt gloomy igen. Ville bara hem och lägga mig under täcket och allmänt försvinna från omvärlden. M var schysst och sa att jag fick sitta kvar med honom och berättade även om ett kulturevent som var den kvällen...pitchade det som en idé liksom, vilket jag började fundera över.
    Men insåg att jag var på väg tillbaka till det mörka hålet och jag skulle Absolut inte ha varit något bra sällskap, även om han hade varit lite skyddad av sin skolbok, som han var tvungen att läsa, hade nog kunnat göra honom deppig i alla fall, vilket jag inte ville!
    Så tackade för promenaden, bestämde att vi skulle höras angående kvällen och sedan drog jag iväg.
    Tänkte åka hem, ville verkligen lägga mig ner under täcket, ville bara försvinna för ett tag!

Kom tillslut hem (med magknip pga nervositet) på något sätt hoppades jag väl att jag bara hade drömt alltihop (det kändes så otroligt overkligt), hoppades på att H skulle krama om mig och säga att (ifall det nu var tvunget att vara sant) han ångrade sig...men nej, så var det inte.
    Det var inte bara en bisarr dröm, det var verklighet och allt kändes tusen gånger jobbigare när jag väl var hemma och liksom såg hur han var...hela atmosfären hade liksom förändrats hemma och jag insåg att allt var sant, han älskade int mig. Inte för att han var allt i min värld heller, men det var bara så konstigt.
    Jag bröt ihop, hällde upp ett glas vodka (ren), slängde mig i sängen, drog täcket över huvudet, grät som en tok.
    H kom och satte sig brevid mig och bad om ursäkt, vilket bara kändes ännu mer fel.
    Låste in mig i badrummet istället och grät floder.
    Gjorde dumma saker, som jag nu inser var dumma och jag är inte stolt över dem..men kommer inte att göra det igen.
Sen var det Jag som fick försöka prata vett med H, just då var jag desperat - ville göra vad som helst för att få allting att fungera. Så jag tvingade mig själv att vara stark, prata lugnt och sansat med honom. Sa att om han inte älskade mig så var det ju absolut inget roligt, men något jag fick respektera/acceptera. Men att han - om han nu faktiskt brydde sig - borde ha gett våran relation en chans, när han började känna att något var fel. För han hade ju bara suttit tyst och inte ens försökt göra något bättre.
    Han sa att han insåg att det var sant och att han var villig att ge det hela en chans.

Så det är där jag är nu, han vill ge det en chans...
    Men jag vet inte om jag pallar det, är inte vidare kul att vara i en "relation" när man vet att den andre personen inte längre älskar dig, men försöker...som om det vore jättesvårt. Känns även som om jag är under probation eller nåt liknande, som om det är mitt ansvar nu, att försöka få honom att älska mig igen. Vilket inte känns speciellt roligt...tänk om allt bara är slit och sedan händer inget i alla fall.
    Har redan varit i ett sådant fall en gång, en kille som gjorde slut och sedan sa att det kanske kunde fungera i alla fall. Blev mer ett sexförhållande och jag trodde ju (ung och dum som jag var) att det betydde något, men han gjorde senare klart för mig att "Nä, vadå, trodde du att det betydde nåt, trodde bara att det var KK eller så..", såklart tog det mig ett tag att ge upp det där, trots det han hade sagt. Men insåg att det inte fungerade. Jag tänker inte göra samma misstag igen, så jag vet inte riktigt om jag tänker ge det hela en chans...känns dumt på något sätt.
    Känns dessutom som om en del av detta handlar om sex...fan, förstår inte varför det ska vara en sådan stor grej!
    Om det är sex, så får han hitta någon annan. Däremot så säger han att det inte är så, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro/tycka/göra..

Så just nu är jag ännu mer förvirrad.
Jag är med någon som försöker älska mig...hm, det låter inte speciellt lovande, right?
Även om det känns som om "fine, jag är inte mycket att ha, förstår att H inte vill vara med mig"..är jag inte värd bättre?
    Äsch, vad vet jag?!
Får hoppas att jag har några vänner där ute, som kanske kan hjälpa mig att komma ur detta?