NyxOfNight

Ja, av någon anledning känns det som om jag har varit borta ifrån datorn i en evighet (vilket jag vet att jag inte har..) men så kan det bli när man är nördig och mer eller mindre bor framför skärmen annars och helt plötsligt inte varit online på hela dagen - hör och häpna!
    Det var otroligt roligt igår kväll, även om plugget inte gav med sig..
bestämde med J att vi skulle gå ut och ta en after-work öl, även om inte H var med (vilket jag var lite nervös över först), så fungerade det exceptionellt bra! Han är så otroligt trevlig och vi kunde sitta där och prata hur lätt som helst. Hoppas verkligen att allting löser sig för honom. Hade under dagen fått ett mess från M (wow! titta, det var Han som började...ja, jag vet att jag är en sms-galning och oftast bombar folk med mess...) och blev till att jag försökte få med honom ut också, eftersom han är en nära vän till J, så antog jag att det inte skulle bli fel där. Dessutom så lyckades jag! ;) Jag har alltså lyckats få ut två killar, som brukar vara rätt svåra att få ut annars! Hehe, det var säkert min kvinnliga charm...*ler lite lömskt*.
    Så när jag och J hade pratat ett tag så kom M dit lite senare, vi hade det roligt och flummade en hel del. Sen började vi prata om en fest de båda killarna hade varit på i helgen, vilket ledde till att vi kom in på ämnet "Singstar" (Playstation spel). Vi bestämde oss sedan för att vi skulle hem till J som har detta spel och spela det. Vilket vi gjorde, roligt var det, men jag som ändå brukar kunna sjunga kunde inte sjunga speciellt bra, i och med att jag var lite glad i hatten...det blev liksom för oseriöst då, stod mest och skrattade och skrålade. Så jag får ta revansch någon gång, när jag är lagom tipsy och vågar sjunga fint..eller finare i alla fall.
    Sedan när jag och M skulle gå därifrån så var vi nog båda lite berusade och flummade en hel del och sedan började vi - som vanligt - att prata och det gick liksom inte bara att sluta så M sa att jag kunde hänga på honom, vilket jag gärna gjorde. Tycker om att umgås med honom, det flyter på så bra (lite overkligt ibland..svårt att förklara). Men när vi var på väg så upptäckte M att han hade glömt sina nycklar hos J, så vi var tvungna att svänga förbi hans föräldrar, men när vi skulle ta en genväg över någon gräsplätt så halkade jag (såklart!) och vrickade foten riktigt ordentligt :(. Sen fick jag halta hela vägen till honom. Väl där så satt vi och snackade lite, han satte sig brevid mig i sofffan och det var allmänt mysigt!
    Sen kommer jag inte riktigt ihåg, däckade rätt snabbt, inte för att jag var jättefull eller något utan mest trött. Har ju inte sovit så bra på sista tiden.
    Vaknade upp vid 7.30 imorse och det var jättevackert på himlen, låg i M's soffa och bara njöt ;)
M vaknade upp ganska direkt efter att jag hade gjort det och började dona med köksbestyr = frukost. Vilket jag inte gärna ville ha (inte för att jag var bakis!), var inte hungrig. Åt min mandarin istället som jag sedan mådde illa av och vi kom in på ämnet ätproblem..vilket slutade med att M helt plötsligt drämde till i bordet för att han var så frustrerad (förhoppningsvis på själva problemet i sig och inte på mig...) men shit vad rätt jag blev. Var inte alls beredd på att han skulle göra något, han såg ju helt lugn ut. På en röd sekund (hm, fast svart låter bättre...) så fick jag helt plötsligt ett skräcksenario i huvudet och fick för mig att han skulle drämma till mig! Kändes lite som när min brorsa ibland har fått utbrott..eller ännu värre, DM. Först satt jag bara tyst, var skräckslagen (dumt kanske..ja, jag vet att jag verkar helt paranoid!) och efter ett tag frågade M vad jag tänkte på, men kunde bara rycka på axlarna till svar. Helt plötsligt blev det bara för mycket och jag började gråta (visserligen vet jag att jag grät på tåget inför honom..för första gången, även om det har varit nära förut..pga att vi pratade om tunga saker, men nu kändes det mer på riktigt..antagligen för att jag var nykter) och visst skämdes lite..men var för rädd för att tänka mer på den saken.
    Han kom och satte sig brevid mig (och nu så här i efterhand så vet jag att han trodde att jag bara var allmänt ledsen) och kramade om mig, det var jättemysigt och en del av mig blev glad och ville bara att han skulle fortsätta medan andra delen av mig bara ville springa därifrån...kanske hade jag gjort det om min fot hade varit fungerande?
    Hela den grejen kändes också väldigt starkt som min brorsa och DM...i och med att de båda efter att ha fått sina utbrott brukar bli jättegulliga och säga förlåt, kramas och allt sådant..usch, läskigt var det.
    På ett sätt ville jag säga att jag var rädd, men vågade inte göra det heller...
så var skönt att bara komma därifrån sedan, slutade med att bussresan därifrån vart helt tyst eftersom jag fortfarande höll på och skakade av mig rädslan. När vi nästan var vid universitetet, så föll det ur mig, att han hade skrämt mig...tror att det kanske förvånade honom, men han sa inte mycket om det. Så jag sa inte mer heller.
    Rent allmänt så "vet" jag väl att han inte skulle göra något mot mig...men fan, kan inte skaka av mig det helt heller.

Resten av dagen var ett evigt jävla (ursäkta språket!) väntande! Fy fan, det var jättetråkigt.
    Hade så himla ont i foten så att jag stack till Cityakuten, när jag ändå var där passade jag på att först gå över till Svea Vaccin och få vaccin mot influensa, eftersom jag har fått nog av det! Först så fick man ju vänta en hel del där, sedan så var det till att gå över i byggnaden mittemot och försöka få sig en tid på akuten.
    Det verkade lovande först, fick komma till kassan på nolltid och anmälde mig och hon som satt där sa att det nog skulle ta 1½ timme eller så tills det var min tur och sa att jag kunde gå och fika istället så länge. Inte för att jag kände för det, så blev till att strosa runt så gott det gick med foten (vet att man ska försöka gå lite i alla fall..för musklerna å allt sånt), tog det försiktigt så det gick bra ändå. Lyckades till och med köpa lite grejer, men det var allmänt onödigt :P hursom, kom tillbaka dit när det hade gått 1½ timme och då sa hon att det snart var min tur och att det bara var att sätta sig ner och vänta. Vänta, det var ju bara förnamnet! Jag kände mig som en "vara" som blev skeppad mellan olika stationer och varje gång man skeppades någonstans så fick man hopp om att man nu var "framme"..men nejdå!
    När jag hade väntat i typ 15 minuter så kom en sköterska och ropade ut mitt namn och hänvisade mig sedan till ett annat väntrum och där satt jag i typ en timme till!! (och under den tiden fick jag se andra komma och gå..), tillslut kom en syster och ropade ut mitt namn ytterligare en gång och sedan fick man gå till undersökningsrummet, äntligen tänkte jag.
 Men helt slut var det inte, utan där fick jag sitta och vänta på doktor istället, visserligen bara i typ 10 minuter, men var så jäkla trött på att vänta! Inte nog med det, så skulle han klämma det där gjorde som ondast over and over again! Sen sa han att röntgen tyvärr precis hade stängt, men att jag skulle komma tillbaka imorgon, SUCK! När jag hade kommit dit och berättat om mitt ärende så berättade jag att jag hade vrickat foten, de hade ju kunnat skicka mig till röntgen då!
    Sen fick jag foten inlindad av en sköterska och sedan fick jag hyra ett par kryckor, fatta, när det gäller landstinget (kunde inte gå till vårdcentralen eftersom jag inte hade tid idag och jag ville inte vänta till imorgon) så får man det gratis, fatta vad sjukt samhället skulle vara om alla kliniker vore privatiserade?!

Så det var min dag...
en enda lång väntan, mer eller mindre.
Hoppas att eran var bättre!

Och ja, jag inser att jag har missbrukat parenteser i detta inlägg...