NyxOfNight

Vill verkligen inte göra det,
vill inte vara den personen, men verkar som om jag är den personen i alla fall.

Livet går alltid upp och ner, eller är i ständig rörelse, i alla fall är det så för mig (kan ju bara ge uttalanden kring mig själv, om jag vill vara helt säker på det jag skriver).
    Ibland så kan en dag kännas otroligt bra och man bara flyter fram genom dagen med ett leende på läpparna, de dagarna lever jag för! Ibland så finns det dagar då man bara vill gräva ner sig och inte vara social, trevlig eller något annat, man vill bara ligga under täcket, gömma sig. Men vissa dagar finns alla de där känslorna med, sinnesstämningen ändras under dagen. Ena stunden känns allt som en dans på rosor, sedan känns det helt plötsligt surt och grått.
    Jag gillar inte att pendla så där mellan känslor, det får mig att känna mig osäker på mig själv, plus att jag verkligen inte vill skada eller såra någon i min omgivning när jag pendlar så där.
    Inte för att dessa pendlingar händer hur som helst, när som helst eller ofta, det finns oftast en orsak, men jag gillar det ändå inte.

Med tanke på allting som händer i livet, att saker och ting kan skifta så starkt från en dag till en annan, gör att jag skulle vilja så mycket mera, innan allting kanske vänder. Med andra ord önskar jag att jag vore modigare, att jag kunde ta kontroll över mitt liv mera, men jag är för feg...eller kanske för svag?
    Med tanke på att folk försvinner ur livet så snabbt, till höger och vänster, så skulle jag så gärna vilja vara stark.
Våga säga vissa saker till vissa personer, ge svar på tal till andra, stå upp för mig själv, våga ta kontroll och bestämma saker över mitt eget liv. Till och med ta kontroll över små saker, som att bara ta kommandot när man är med någon och säga "kan vi inte göra det här?".
    Jag har så jäkla svårt för sådant, vill inte vara i vägen, ta för mycket plats, vill inte pressa, vill inte verka för demanding eller clingy.
    Oftast brukar jag inte ha något emot att vara den som följer, den som är tyst, den som inte säger så mycket, men i vissa fall är jag den personen trots att jag önskar att jag inte vore det.
    Ibland känns det som om jag är ett naivt litet barn, som kämpar med att se världen genom ett barns ögon (kanske inte nödvändigtvis det barnet som jag var..men delvis), någon som inte vill inse vissa saker, utan hellre förtränger och gömmer undan. Men samtidigt är jag rädd för att titta tillbaka och ångra, önska att jag hade vågat göra något!
    Kanske hade det hjälpt mig och andra runt omkring mig, om jag bara hade vågat.
    Det känns jätteläskigt att tänka så...
Men förhoppningsvis kanske jag kan återgå till mera seriöst skrivande - kanske här, kanske någon annanstans - för att i så fall kanske våga skriva det jag inte vågar säga...det är i alla fall ett steg i rätt riktning, kanske vågar jag senare lite längre fram visa det jag har skrivit för någon också, innan det är för sent.
    Jag är trött på att slåss mot tiden, kommer ju aldrig att ta mig ur den fighten levande, eller som vinnare...tiden kommer alltid att fortsätta, även om det känns som om alting rasar runt omkring en...livet fortsätter utanför ens egen lilla bubbla, sedan om man väljer att engagera sig och sträcka sig utanför sin trygghetszon, det är upp till var och en att bestämma. Men ibland tror jag att man måste vara stark, även om det är jobbigt, för att lyckas utvecklas i livet och för att kanske i slutändan få det man vill. Den lättaste vägen är ju trots allt inte alltid den bästa.

Så kanske ska jag försöka sluta önska saker och faktiskt göra något konkret?
    Min relation rasar, det är nog bara att inse det, problemet är att jag nog har kommit till en punkt då jag har slutat önska, med andra ord så vet jag inte vad jag vill med den. Kanske vill jag faktiskt bryta mig fri, men det som håller mig kvar är snarare minnen och kanske(?) en önskan om det som varit, snarare än det som kanske kan bli.
    Måste växa upp, ställa mig rakryggad och möta verkligheten, även om det rasar så måste jag vara stark och gå vidare.
    Måste våga visa vissa känslor, ta risker, även om det kanske inte går som jag vill..men då behöver jag inte funderar över  "what could have been" längre fram.
Vill inte ödsla tid på att önska och drömma, även om jag tycker att det är en viktig del av livet också, så länge man gör saker också och inte bara drömmer.

Har ni någon gång upplevt något elektriskt med en person?
    Det går liksom inte att beskriva det på något annat sätt, det är en attraktion som hänger i luften och bara finns där.
    Detta innebär dock inte att det är kärlek eller attraherande på så sätt, det skulle däremot kunna utvecklas till det lätt, om någon bara tog initiativet och vågade! Det är underbart när man har hittat en sådan person, släpp inte taget, var inte rädd, gör bara! Oftast så slutar sådant bra. I alla fall om man verkligen känner det där elektriska.
    Har en kompis som känner så för en tjej...
    Oavsätt utanför trygghetszonen eller ej, ta den risken, eller chansen snarare. Öppna nya dörrar och precis som jag sa till en annan kompis; det finns inte monster bakom varje dörr.

Jag ska inte låta alltför negativ, för egentligen så vill jag nog tro att jag inte är en speciellt negativ person.
    Visst jag vet (trots att jag inte är så gammal..men ålder är ju bara en siffra, its what's on the inside that matters) att livet kan suga och vara riktigt jäkla förjävligt och visst jag kan sitta här och önska och whina om vem jag är och vem jag borde vara...
    Men jag är glad över vissa saker också :) vissa saker ska man inte ta för givet.
    Drömmar till exempel, jag tror verkligen att livet skulle vara otroligt mycket gråare och tråkigare om man inte hade drömmar och visioner (även om de verkar omöjliga), ibland behöver man sin drömvärld att hålla fast vid, som en stöttepelare. Det är absolut inget fel med det.
    Och ja, ibland kan jag vara altlför naiv, men jag tror ändå att man behöver en viss dos naivitet eller barnslighet för att ta sig igenom livet. Det är inte alltid fel att fortfarande kunna se världen genom ett barns ögon, ibland kanske det rent utav räddar oss i vissa situationer, när allting verkligen känns mörkt! Det är ju först nu som "vuxen" som jag har snuddat vid hur mycket smärta och jobbigheter det finns. Så ibland är det skönt att bara koppla bort och vara naiv, våga tro på att saker kan bli bättre. Så att man inte själv rasar ihop, trots att saker runt omkring en gör det.
    Det finns otroligt mycket positivt, glatt och ljust i världen och i verkligheten utanför våran trygghetszon, mycket mer än vad vi tror att det finns, vi måste bara våga lita på det ibland...

Så jag ska försöka göra mitt bästa och fokusera på allt det bra, men ändå tillåta mig själv att vara ledsen, för ibland kan det vara skönt också. Om man bara klistrar på det fejkade leendet, bara för att man känner att man "borde" vara glad, hjälper det inte! Det bryter bara ner en...vi är ju trots allt bara mänskliga.