NyxOfNight

Ja, hur känns det idag?
Inte bra och inte mycket bättre, det känns fortfarande lika overkligt. Har försökt att hålla mig sysselsatt till tusen, så har inte ens hunnit tänka eller känna mycket. Men det kommer väl krascha över mig någon gång...men jag får ta det då. Ta en dag i sänder liksom, right?

Igår kväll kändes allt jättekonstigt, ännu overkligare kanske? Kände mig otroligt dum/knäpp som "låtsades" som ingenting och försökte konversera normalt med folk på msn, I fanns där och stöttade men vi bytte rätt snart samtalsämne och riktade in oss på trevligare saker, även M fanns på msn och försökte väl vara så  "normal" som möjligt, vet dock inte hur bra det lyckades. Berättade inget för honom, känns som om jag har dragit ner honom i tillräckligt mycket saker ;) (stackars pojk!) han lär ju få reda på det förr eller senare i alla fall, om han läser bloggen till exempel...kan lägga till att nej, jag är inte så här mörk och depp hela tiden...
Så jag satt där och diskuterade allt och inget och var "normal", sedan drog sig alla offline för sängen och jag tänkte att jag nog borde göra det också, men det gick inte speciellt bra att sova (vilket jag antar inte är så konstigt). Låg mest och tänkte och försökte inse och ja..vad jag nu gjorde.

Så imorse när jag skulle dra mig till universitetet gick det ju smidigt, var trött och hängig och ögonen såg rätt rödsprängda ut, stackars människor som såg mig idag, lär ha sett ut som om jag varit beroende av crack i ett antal år.
Tiden gick och jag satt mest och försökte låta smart, de få gångerna jag öppnade munnen. Sen fick jag bege mig ut till andra delar av universitetet för att skaffa lånekort (kan de inte administrera sådant från alla delar av uni?), när jag väl var klar började regnet droppa och allting var lika grått som på bloggen och som i huvudet. Begav mig sedan hit, där jag fortfarande sitter och har pluggat en del..kanske är bra att jag måste hålla mig sysselsatt till tusen för att inte tänka? Bra för studierna i alla fall...kanske?

Kom precis på ett stycke ur en Within Temptation låt, som passar in väldigt mycket i sammanhanget:

Never thought
This day would come so soon
We had no time to say goodbye
How can the world just carry on?
I feel so lost when you are not at my side
But there is nothing but silence now
Around the one I loved Is this our farewell?

Det är en väldigt vacker låt, som heter Our Farewell, klistrar in YouTube videon till den här :) lyssna och njut!
och hoppas att ni alla har haft en trevligare start på veckan!
Många Kramar.

kan skapa så mycket lycka!

Jag har fått ett litet kusin barn :D *otrolig lycka* och Liten passar verkligen in, lilla Rasmus föddes imorse (03.44) och vägde 2280 gram :) jag längtar efter att få se honom. Han blir mitt femte kusin barn (men alla är de ju unika) dock är Rasmus den första killen i gänget ;) han kommer säkert att bli världens sötaste tuffing och tända eld på allas hjärtan. Åh, blir så glad :D.
    Älskar barn, de är så otroligt fina och väldigt fascinerande! Men de blir ju också läskigt stora så snabbt...
   Helt plötsligt så har många i min omgivning tagit det stora steget; att skaffa barn det känns så vuxet :P
Många av mina kusiner har barn och M&A försöker...alla växer ifrån mig, blir vuxna, skaffar familj, förvandlas till riktigt Svenssons :P jag känner mig fortfarande ganska liten, hm..är väl ganska liten också, men jag känner en hel del i min egen ålder (och yngre) som har barn. Visst älskar jag barn, men jag vet inte riktigt om jag skulle vara redo för något sådant.
    Om någon bara gav mig ett barn, sa att det var övergivet och att jag måste ta hand om den lilla skulle jag nog göra det, men det stora steget att ta det beslutet...det är Stort. Visserligen har jag, som kanske många andra tjejer? tänkt på det och har nog varit mindre "negativ" förut, men nu...alltså jag är inte negativ, men heller inte 100.
    For now, så nöjer jag mig med andras barn ;) kan mysa dem istället!

Ikväll blev en rätt seg kväll, tänkte gå ut, men det blev inte av och nu sitter jag istället här och gör inget speciellt.
    Får väl gå ut någon annan gång, men borde även plugga!!! mera..imorgon ska det definitivt bli mera plugg, tänkte nog plugga en del ikväll också. Nästa vecka blir det nog trevligare, då ska jag vara klar och då kommer allting att bli så mycket bättre. Visserligen börjar en ny kurs and with that comes new responsibilities men det ska väl gå bra.

Mmm, plugga var det...

Kanske långtråkig...och dötrist...och...alldeles, alldeles underbar... (från Askungen)

Nu var det visserligen inget slott jag var på igår kväll, utan Stadshuset, men det är nästan som ett slott, jag har alltid tyckt att det är jättevackert. Var riktigt nervös inför detta; balklänning, finskor och allt vad det var. Men när jag väl kom dit så vart det genast bättre, tack och lov fanns det lite folk i min egen ålder där också - inte för att jag pratade med någon direkt - men det kändes bara bättre. Det var Stockholms Universitet som stod för det hela; Installations- och promotionshögtiden 2008. Där nya professorer, hedersdoktorer, jubeldoktorer, doktorer (PhD) blev tilldelade diplom och liknande (även pedagogiska priset delades ut). Det var riktigt intressant och under ceremonin så kom fanbärande (studerande på SU) ner med; universitetets egen fana, Stockholms universitets studentkår och sedan de 4 stora fakulteterna; Juridiska, Humanistiska, Samhällsvetenskapliga och Naturvetenskapliga. Fick rysningar när orkestern spelade någon typ av fanfar till detta intåg, helt plötsligt kände man sig väldigt stolt över att tillhöra universitetet.
    Min fars kollega blev utnämnd till hedersdoktor (det blev även Benny Andersson från ABBA, inte inom samma fakultet dock :P) :) det var jättekul att se. Var på en sådan här middag en gång när jag var 8 eller 9 år, när min far blev professor, men då satt inte jag och min bror med under själva ceremonin :P och det förstår jag nu, den var låååång! Men ändå intressant.
    Jag trodde nog (innan jag gick dit) att det inte skulle vara så där jätteroligt, därav citatet från Askungen här i början, men det slutade precis som Askungen erkände att en bal egentligen var; underbart!
    Alla var så fina och jag fick träffa en del personer som var otroligt trevliga, fick till och med en kommentar av en snygg kille att jag såg underbart vacker ut ;). Sedan hörde jag det visserligen av en kvinna som min far känner att jag var vacker, men detta var när hon introducerade mig för hennes son... :P men hursom, även om jag inte direkt kände mig 100% så var det väl helt okej att synas i klänningen ;).
    Middagen var jättetrevlig :) fick prata lite mer med sönerna till David (som blev hedersdoktor), hade pratat lite med de dagen innan då det var mingelkväll med några av dessa personer på spökslottet (vid gamla kårhuset, som blev invaderat 68). Det var även Jättegod mat!
    Sedan blev det ju dans, men jag hade fått så otroligt ont i huvudet (och nej, jag hade inte druckit för mycket) så blev ingen dans för mig utan åkte hem lite tidigare. Min far svängde däremot på benen :) han är jätteduktig, så det var kul att se.

Idag ska det bli promend och plugg, det vet jag, sedan får vi se vad som händer efter det :)
    Jag är ett fan av spontanitet!

Hoppas att ni alla har/får en Jättetrevlig Helg!

to smile, but I can always put up a fake smile and look up at you and meet your gaze, I promise you won't see the difference.

Ja, ibland kan det vara svårt att le och vara glad, trots att det finns mycket att le och vara glad över.
Brukar ändå ibland lyckas fånga och lägga märke till de positiva händelserna under dagen, för att sedan hålla fast i dem för glatta livet. Brukar fungera, smilbanden dras uppåt (eller ramlar inte nedåt) och jag kan faktiskt vara glad. På riktigt.
    Däremot är jag inte alltid så duktig på att fokusera och hitta det positiva. Speciellt när jag känner mig nere, då kan jag bli riktigt gnällig och tycka att allting är mer eller mindre skit (även om jag säkert förstorar upp saker ibland!)...jag borde inte klaga så mycket. I vissa situationer så kan jag verkligen känna mig gnällig och jag kan inte riktigt sluta tycka synd om mig själv, eller tycka att livet är trist - men någonstans ligger det i bakhuvudet att jag inte Borde bete mig på detta sätt - Då kommer dessa fake smiles in i bilden.
    Jag ler och folk blir glada. Har nämligen märkt ibland att folk kan dra sig undan om man verkar nere alltför mycket, eller om man hela tiden verkar ha problem. Förståeligt på ett sätt, men kanske inte alltid det bästa för den "jobbiga" personen. Jag har nog varit den personen vid vissa tillfällen och jag vill inte vara Henne, jag vill kunna vara glad och sluta gnälla över allting. Inte för att jag brukar gnälla så öppet, men jag gnäller för mig själv, istället för att bara rycka upp mig och tänka That's life, get on with it!

Visst idag var M jobbig och det är ingen överdrift, men jag gillar ändå inte att klaga, utan försöker istället skaka av mig det och tänka att det säkert fanns någon anledning och sedan försöka gå vidare! Fokusera och lägga vikt vid roligare/bättre saker istället som t ex; Middagen blev helt okej, jag har fått komplimanger under dagen :), har pratat med J - hoppas att allt går bra med hans presentation!, träffade L lite snabbt och vi ska snart försöka äta lunch tillsammans.

Se, visst finns det positiva saker att fokusera på!
    Så jag ska sluta vara en lite cry-baby och vara glad istället och i värsta fall (om mitt huvud ändå inte vill släppa allt) så finns alltid fake smiles. M kunde ju ha varit Mycket värre, så egentligen gick det ju rätt bra :).

Äsch, får sluta detta inlägg med ett fake smile, för mitt huvud kan för tillfället inte släppa de negativare delarna av dagen [gnäller; känner sig ensam, rädd(?), irriterad, ledsen och u p p g i v e n]. SUCK! Kanske blir det bättre imorgon.

En bild säger mer än 1000 ord,

yes, det måste jag verkligen hålla med om! Vissa bilder är så otroligt starka att man bara kan stå och beundra dem, inga ord gör dem rättvisa, om du förstår vad jag menar? Igår blev mitt försök till att fotografer inte så där jättebra, visserligen blev det bilder, men bättre blir de antagligen med digitalkameran. Så nu har jag faktiskt varit mindre knäpp än vanligt och kommit ihåg att sätta i batteriet i kameran ;). Min idé är att jag ska springa omkring i den fina höstsolen och fånga känslor på bild.
    Men...
Jag måste först sitta kvar här på universitetet och skriva lite på loggboken, innan jag får lov att gå ut, förhoppningsvis kan detta motivera mig lite? Ja man kan ju alltid hoppas, däremot är det en jättejobbig fet fluga som surrar omkring här och stör mig, den vill heller inte sitta stilla tillräckligt länge för att jag ska kunna ta ut den. SUCK, dagens I-landsproblem.
    Trots att denna kurs endast bestod av fem föreläsningar och två stycken seminarier så känns det som om det finns oändligt mycket saker som måste förstås, hur ska jag lyckas klämma in allt detta i mitt huvud? Det är något som är helt okänt för mig, om ni har tips, så skriv...

För att lämna det som var tråkigt kan jag lägga till att uppsatsseminariet (som de var tvungna att lägga mitt i tentaveckan!?) gick riktigt bra, mycket bättre än jag trodde! Fick för mig att jag skulle få en massa motstånd för att mitt idéförslag var så luddigt; men det var många som var intresserade och jag fick lite feedback inför det kommande uppsats-PM:et som jag måste skriva inom snar framtid.
    Något annat som är intressant, roligt och dessutom spännande, händer ikväll! :D D E R B Y Djurgården möter AIK, ni som känner mig vet att jag är Djurgårdare, så mina tankar kommer att gå i blått, gult och rött ikväll. [håller tummarna].

Nä, nu ska jag väl dra mig tillbaka till skolgrejset som måste bli gjort...
    [försöker tänka på det roliga jag får göra sen]

Yeah, believe I'm The Queen of being easily distracted!

Som idag, när jag verkligen tänkte försöka skriva och gräva mig djupt ner i böckernas värld, först och främst kände jag mig distraherad på något sätt (fortfarande lite förvirrad) men det blev bättre under dagen. Sedan sken solen på för fullt, den fina, vackra höstsolen - precis när jag måste/borde stanna hemma och plugga. Det är bara taskigt :(.
    Satt och blickade ut genom persienn-springorna (fick hålla persiennerna nere, annars hade jag sprungit ut på momangen) och drömde mig bort till en vacker promenad längs med vattnet här nere, men försökte att hålla tankarna på plugget, lyckades skriva litegrann, förhoppningsvis så kommer jag att lyckas med mera, men det känns så himla svårt. Speciellt när man inte har mycket att gå efter, det är en sak att få hemtenta, då har man i alla fall svar att leta efter någonstans.
    Pratade sedan lite med M på Skype, vilket bidrog till att förvirringen lättade något, vilket var välkommet. Men efter att förvirringens dimmor lättat lite så ersattes känslan istället av irritation då M messade mig (inte samma M som ovan, en annan) men lyckades skaka av mig det lite, men började känna mig rätt uppgiven. Som tur var räddade kusin mig från det, då han sa att han var hemma ensam (mor hans hade åkt ut till landstället) så det var fritt fram att komma dit. Jag grep kameran i högsta hugg, men kom sedan på att jag fortfarande bara satt i T-shirt och fick istället fixa till mig lite med anständigare kläder innan jag kastade mig utanför dörren. Men dum som jag är så glömde jag såklart sätta i batteriet i kameran efter att jag hade laddat det igår, så fick försöka ta höstbilder med mobilen istället och de blev rätt bra ändå ;).
    Kusin (yngsta M) ja, onekligen känner jag en hel Drös med M och av mina sju kusiner här i Sverige börjar fem av dessa på M mötte mig nere vid centrum och fick till och med lite komplimanger (han trodde tydligen inte att jag bara fem minuter tidigare hade varit pyjamasklädd) vilket fick mig att dra ytterligare lite till på mina smilband - tackar och niger för det. Eftermiddagen blev trevlig och spenderades på hans balkong med en kopp te. Vi pratade och hade det trevligt, men jag tror nog att jag är i stort behov av att få prata med en tjej har lite att diskutera som jag tror att tjejer har lättare att relatera till. Men får försöka haffa någon som jag tror är lämplig att diskutera detta ämne med. Kanske kan man få I att ringa hit? Eller kanske blir det för dyrt för henne? Hade testat Skype, men dessvärre har jag ingen mic som fungerar just nu. Vi får se hur det löser sig.
    Sedan åt jag och H middag, fick i mig lite pasta i alla fall, vilket är ett steg i rätt riktning. Men har inte lyckats plugga mera..suck! Jag måste verkligen göra det, kom just på att jag har ett seminarie kring C-uppsatsen i skolan imorgon (varför lägger de den under tentaveckan?!) och på torsdag och fredag kväll kommer jag att vara upptagen med far min.
    När ska jag ha tid? Måste verkligen disciplinera mig!

På fredag blir en av min fars kollegor utnämnd till hedersdoktor i stadshuset, så ska ta mig dit och vara med på den middagen eftersom mor min är utomlands. Så har fixat med balklänning och hela köret hjälp! känner mig jättenervös eftersom jag inte alls brukar vara van vid att klä upp mig på sådant sätt, känner mig helt Mupp i klänningen och ser antagligen ut därefter. Suck, vi får se hur det går.

Blir förresten 20½ idag ;) inte för att jag vet om det är något positivt...hmm...

Lägger upp en av mina höstbilder här som jag tog idag (kom ihåg att det var med mobilen och att jag inte är en jätteduktig fotograf) ;) mysig är den i alla fall.

The winds of change...

Allting snurrar, hela världen snurrar (ja, på riktigt också..men det var ju inte riktigt det jag menade). Livet ändras allt för snabbt, snabbare än jag kan hantera, dessvärre finns det ju ingenting som jag kan göra åt det. Who can? Allting fortsätter att snurra i alla fall, klockan fortsätter att ticka i köket - sekunderna fortsätter att rusa - och det finns inget jag kan göra åt det.
Snacka om att känna sig hjälplös.
Vissa vändningar i livet är ju välkomna men så finns de man inte vill veta av, alls.
Jävla cancer som ska invadera personer som jag älskar och bryr mig om, varför? What did I do wrong? Okej, vet att det där bara är en löjlig (barnslig?) tankegång, jag vet att jag personligen inte har gjort något fel...men det känns ändå grymt jobbigt. Folk borde inte dö och speciellt inte unga människor, min syster (som jag tyvärr aldrig fick träffa) dog i levercancer 86 och jag vet hur hårt det drabbade folk i min omgivning och att min far alltid tänker på henne, varje dag. Hon var ännu yngre än den kompis som jag känner som har drabbats av det, hon fick inte ens fylla 15.
Min kompis som nu har fått en tumör, kommer antagligen inte att leva länge till och det känns så himla s k i t han har en familj som älskar honom och som han kommer att lämna bakom sig; hans underbara fästmö (wife-to-be) och deras underbart söta dotter S. Önskar att jag kunde sätta mig på ett plan och bara flyga dit, men kan ju inte det, för mycket i skolan som är ivägen.

Sedan hela förvirringen igår kväll, jag vet inte riktigt varför jag blev det (eller varför jag fortfarande känner mig ganska förvirrad), på något sätt började jag väl tvivla på en del saker...fick upp ögonen för vissa saker.
Jag kan nog inte förklara bättre än så, för jag vet nog inte mycket bättre själv.

Ska sluta ordbajsa nu, vet inte riktigt varför jag skriver ens en gång...

Det är jag i ett nötskal just nu,

Är jag dum, dum eller bara Dum?
Jag kan inte riktigt bestämma mig, varför ska jag vara så här? Just nu känner jag mig som en ynka fisk som försöker få uppmärksamhet, men det var ju inte så! M var bara väldigt trevlig och lätt att prata med online, precis som han själv sa när vi började prata; vi är lika varandra (i alla fall baserat på de där snabbfakta som vi radade upp). Men kanske borde jag bara ha hållt tyst? Varför var jag tvungen att vara så dum, sen blev det ju pga detta lite skumt mitt i konversationen och vi började (eller han snarare) dividera kring huruvida vi skulle träffas på riktigt, han sa att det nog inte var bra.
Men vi som spelar i BC kanske skulle gå ut och träffas och ta en öl eller något kring BC finalen, jag erbjöd mig att stå över det (ifall det blir av) så att han kan gå. Det är ju trots allt han och grabbarna som har varit med längst, jag är ju väldigt ny i dessa sammanhang. Efter lite mer dividering blev det istället tal om att träffas själva först, innan man möts med alla de andra (återigen, ifall detta ens blir av).
Jag är bara så förvirrad, vissa saker han säger är på skoj det vet jag, eller med glimten i ögat (med hjälp av smileys och annat) men ibland vet jag inte om jag han är jätteseriös och menar saker på ett negativt sätt eller om han kanske menar rent allmänt...Hjälp, jag är nog Queen över att vara paranoid och löjlig...kanske borde jag inte ha berättat om allt det där. Nog att jag gillar att skapa nya vänner, men vill ju inte skrämma bort dem på köpet. För att toppa allt så lyckades jag ta upp hela hans kväll med mitt babbel (5h!!! vad fan gör jag?) han nämnde till och med att han inte ens spenderar så mycket tid med sina vänner när han träffar dem...
Argh, nu känner jag mig allmänt B L Ä och förvirrad (och varför är jag förvirrad egentligen?)

Lämnar det och kan säga att jag har börjat prata mer med J på msn också, jättetrevligt :) det var länge sedan men allting flyter på bra, det känns inte som om det har varit någon tid emellan nästan.

Äsch, jag borde nog gå och lägga mig, gömma mig under täcket och sluta vara jag för en lite stund (jag - läs; nojig, löjlig, paranoid) och försöka plugga i morgon! Förhoppningsvis kan kusin komma hit också, eftersom det försent för att träffas ikväll.

Godnatt.

Ja, höst.

Vad mer kan man säga?
    Gillar denna årstid på ett sätt, har lite utav en hat-kärlek till den tror jag. As you might know; There's a thin line between Love and Hate. På något sätt älskar jag alla de fina färgerna som bryter ut i trädens lövverk, naturen blir ännu mysigare, jag får lust att sätta på mig jättebekväma sköna kläder och bara traska rakt ut i färgerna. Gärna med matsäck och varm choklad á la dagisutflykt eller liknande. Gärna ska solen lysa genom bladen och göra att det blir ett guldskimrande ljus, eldens färgskala eller något i den stilen. Dessvärre verkar solstrålarna vilja lysa någon annanstans, exempelvis i Hanoi där min mor befinner sig för tillfället. Inte för att jag behöver den värmen hon har där nu, utan bara lite solstrålar.
    Det negativa med denna årstid däremot är att det börjar bli mörkare och gråare, vilket bruka kunna locka fram deppigheter och annat, brukar vara så med mig i alla fall. Saker som händer under året, skuffas undan och göms bort någonstans längst bak i huvudet, men hur väl jag än försöker glömma/förtränga/gömma undan dessa händelser så lyckas de komma upp till ytan så här under hösten. Allt som tidigare har legat i en stor hög (tänk er en lövhög) som tillslut rasar och då tvingas man reda ut/up och rafsa undan allt, en gång för alla.
    Så känner mig nere lite då och då, fram och tillbaka, men förhoppningsvis så klarar jag att hålla känslor och annat i schack. Vill inte hamna i någon läskig, mörk spiral.
    Vad är det som dyker upp till ytan nu då? Döden, har två stycken nära (och väldigt kära) som just nu inte mår bra alls. En utav dem har cancer och kommer antagligen inte att finnas kvar länge till, det är så orättvist, han kanske inte ens når 30 och efter sig lämnar han vänner och en familj som kommer att sakna honom extremt. Sedan har vi min kära farmor som jag älskar över allting annat på jorden, hon har hjälpt mig igenom så otroligt mycket. Inte för att jag tror att hon kommer att kolavippa när som helst, men hon har åkt fram och tillbaka/in och ut från sjukhus de senaste månaderna och det gör mig ju inte lugnare och hennes ålder (89 i December) har säkert något med det hela att göra. Men det är så jobbigt att se henne så svag, hon är ju 100% klar i huvudet!
    Men för att klara av detta så behöver man vänner, någon att prata med, folk man litar på, nära och kära runt omkring sig och jag ska inte klaga. Jag har gott om nära och kära runt omkring mig som bryr sig. Att jag sedan inte pratar jättemycket med dem om allt det här, det är ju inte deras fel. Men ikväll så kommer kusin M över och förhoppningsvis så kanske det lättar bördan litegrann.
    Så vad ska man då säga?

Välkommen Höst.

Även välkommen höstdagjämningen som börjar idag (15.44). Idag är alltså ett - utav de två dygn - då natt och dag är lika långa över hela världen. På något sätt tycker jag att det låter fint och vackert; något som vi Alla har gemensamt liksom, något som vi alla delar.


Höstlöv är en utav mina fascinationer ;) njut!
(http://www.bioresurs.uu.se/myller/skog/skog_bild/lonn_host.jpg)

Sitter här i mörkret och lyssnar på mysig musik, har till och med varit så ambitiös att jag har skapat en playlist på YouTube så att den rätta musiken för kvällen och humöret får smeka mina trumhinnor (och förhoppningsvis hjälpa till med skrivningen, locka fram tankar, som ett lockbete). M U S I K kan verkligen göra mycket; läka, såra, väcka känslor (både bra och dåliga) - nog är även music power, inte bara knowledge.

Det var nog i torsdags under mitt seminarie i skolan som jag kom att tänka på bloggar, närmare bestämt modebloggar. Innan ni dör av chock och direkt stänger ner webbläsaren, så vill jag bara klargöra att Nej, jag kommer inte att förvandla min blogg till en modeblogg. Men precis som jag tagit upp tidigare så skrev ju Alex Schulman (hm, nej jag är inte beroende av att nämna honom i mina inlägg!) att han inte förstod den yngre generationen som modebloggar, även om han måste medge att det är fascinerande att blondinbella får så pass många hits per dag och jag måste nog hålla med om det, på ett sätt i alla fall.
Det jag började fundera kring var i alla fall "Varför? Vad lockar folk (majoriteten tjejer skulle jag tro, eftersom de modebloggar jag har sett är riktade till tjejer från tjejer) att läsa dessa bloggar?"
Tror till viss del att det är kompisar till dem som läser, men de uppfyller nog inte kvoten av ens en fjärdedel av alla som läser under en dag. Så vilka är ni andra? Tjejer. Är nog ett rätt generellt svar, men varför då? Jag måste erkänna att jag också har besökt någon hit och dit (tappa inte all respekt för mig nu :P) och varför? Ja...
Alla vill ju på ett eller annat sätt passa in i samhällsnormen. Vi gör det alla på olika sätt och för många tjejer i varierande åldrar är mode ett hjälpmedel för att passa in, även detta utövas på olika sätt inom olika samhällsgrupper. Kommer i detta inlägg att endast diskutera tjejer/kvinnor, eftersom jag själv är av detta kön, vågar mig inte på att spekulera kring det manliga könet, eftersom jag inte vill riskera att jag säger saker som är helt fel. Jag kan ha tillräckligt fel när det gäller mitt eget kön...
De finns många olika typer av grupper (tänker inte rada upp alla här, det skulle ta evigheter); och de hittar alltid någon typ av förebild som de följer. Denna förebild kan vara allt från bästa kompisen till en stor ikon inom kändisvärlden. Min "teori" är att tjejer med nära kompisar som vet mycket om mode vänder sig ditåt och kanske inte så mycket till modebloggar, även om tjejen som är "ledare"/idolen/förebilden/ikonen kanske hämtar inspiration därifrån...så tror jag nog att många som läser modebloggar är tjejer som antingen är inne i den "branschen" (vill inte direkt säga att jag tycker att det är riktig bransch) men den som kanske läser mest är den osäkra tjejen; hon som inte vet vilken förebild som är rätt i hennes krets, vem ska man följa? Hon som är osäker och inte riktigt vågar tro på sin egen stil, hon som tror att alla blickar som följer henne är fulla med förakt och alla leenden är hånfulla. Hon som ser drömskt på de populära tjejerna i skolan och önskar att hon hade all den grace, säkerhet och stil som de tjejerna har.
Även om folk tror att den tjejen, hon går på högstadiet eller kanske på mellanstadiet till och med, detta är inget som sker högre upp. Jag tror att detta är fel, hon finns alltid någonstans och hennes motsvarighet The It-girl finns även hon överallt. Även på en arbetsplats där folk är "vuxna". Precis som att mobbing finns på alla nivåer. Så den osäkra tjejen tar det säkra före det osäkra och kollar på modebloggar som tusentals andra läser och hoppas att om hon lyckas skrapa ihop en outfit som liknar blondinbellas så kanske någon kan se henne? Att hon också kan vara vacker? Precis som alla andra...
Även om detta kanske inte hjälper för alla, så för någon tjej så kanske detta är tillräckligt? Tillräckligt för att hon ska våga hålla huvudet lite högre, lite säkrare. Är det i så fall inte bra att modebloggar kanske finns och hjälper henne?
Nu säger jag inte att Alla som läser modebloggar är den ensamma, osäkra tjejen, men tror nog att det finns någon som henne där ute och om modebloggarna hjälper henne, i så fall är jag inte så emot längre.
Även om jag inte gillar de som förespråkar de smala idealet och allt sådant, men alla modebloggar är säkert inte så heller (vad vet jag?) och även om jag personligen kan tycka att de är jättetråkiga då de mest bara innehåller "dagens outfit" och "vad-jag-har-gjort-i-mitt-liv-idag" (på ett rätt tråkigt sätt, säger dock inte att jag är mycket bättre). Om det hjälper någon, så fine! Låt i så fall modebloggen få stanna och ni som inte gillar den, besök den inte, bry er inte.
Tror nog till och med att jag kanske är hon, litegrann, inte lika mycket längre, jag behöver inte sitta och konsultera modebloggen innan jag går utanför dörren, men hade den här blogghysterin brutit ut när jag var 13, eller om jag var 13 idag (och likadan som jag var för 7 år sedan då jag faktiskt var 13) hade jag nog kunnat vara henne fullt ut.

Kan även lägga till lite, vad jag har gjort idag ;)
Träffade L idag igen, jättetrevligt och det gick bra trots att det blev på tu man hand, vart lite nervös kring detta men det slutade ännu bättre än det började. På msn fick jag chansen att prata med M, som jag tidigare bara har bytt ett par snabba ord med på Skype och det var en väldigt trevlig konversation, kändes som om vi var rätt lika också, hoppas att jag får chansen att prata med honom igen och att jag inte skrämde iväg honom, då jag babblade och frågade på.
Älskar att skapa nya bekantskaper; real friends last forever, right?

NU ska jag definitivt dra mig mot sängen, skulle ha gjort det för ett bra tag sedan...dåligt av mig, som vanligt!
Peace Out »

Ja, man måste säga att denna dag bröt upp min svacka lite tillfälligt och det är jag glad över, för första gången har jag faktiskt skrattat (från hjärtat) och varit glad, inte riktigt hela dagen, men nästan. Så skönt, skratt kan verkligen vara förlösande.
    Vad är då anledningen? Ja, för just nu är det så tragiskt att jag måste ha en jättebra anledning för att må på det här sättet, alltså mera åt det bra hållet. Jag menar inte att låta jättetragisk nu heller, jag brukar bara kunna bli så här, nu när hösten är på gång. Däremot så har tidningar skvallrat om att sommaren kommer tillbaka i helgen, aja...vi får väl se. Mina fötter som nu har byggt bo i mina mc-boots, men antar att de inte dör av ett par andra skor också :P. Hm, men nu ska jag inte segla iväg alltför långt bort från det jag prata om, nämligen idag.
    Det började med att jag fick släpa mig upp för att göra i ordning mig inför seminarie 2 som jag hade idag, skulle (tillsammans med min grupp) försöka göra en presentation av en text som var skitjobbig, men det gick segt imorse, mitt huvud ville inte alls som jag och vaknade till först efter halva tågresan. Men sedan gick seminariet rätt bra, en rätt trevlig handledare som höll igång seminariet rätt mycket själv, eftersom vi andra inte hade så där jättemycket att komma med. Men tvingar man på studenter sådana där texter, ja då får lärarna skylla sig själva!
    Under denna föreläsning så fick jag ett svar på mitt sms som jag skickat till L (han från Finland som bodde här i lägenheten i somras) han sa att han var på väg till Sverige och att de faktiskt ska mellanlanda här i ett par timmar, för att sedan åka vidare med buss till Norge. NICE! Sen började nervositeten sprida sig i kroppen, det är ju trots allt L, en utav de bästa, snällaste, goaste killar som finns.
    Först var jag inte säker på om H skulle hänga med, men det gjorde han sen och kvällen blev Jättelyckad, vi åt på TGI Friday, men jag åt bara en appetizers som var som en varmrätt mer eller mindre  (vitlöksbröd i mängder, jättegott!) hade ätit hemma innan, så ja...  
    Sedan satt vi där och pratade lite och jag testade för första gången en Mojito :) sååååå god! L blev jätteförvånad när jag sa att jag inte hade smakat en sådan förut och sa direkt att jag hade gått miste om något och det kunde jag ju bara hålla med om. Däremot har jag druckit drinkar som påminner om Mojito.
    Efter ett tag var det ändå dags att följa med honom tillbaka till bussen, där mötte vi andra rosaklädda killar (och några tjejer) i sina overaller (från universitetet), alla var de rätt packade. Sedan terminen startade har det nämligen varit en hel del partaj och båtresan hit, ja vad finns det annars att göra? Vissa hade även gått till någon bar här, så de vi träffade på var rätt packade. Ett par killar kom fram och ville sjunga en finsk sång för mig och visst lät jag dem göra det, man kan ju inte neka dem :P och rätt fint lät det, en jättesöt tjej jag bytte några ord med stämde också in i sången efter ett tag. När sången var slut så fick jag kindpussar av de killarna som hade sjungit och sedan så kom det ett par andra killar (2 stycken närmare bestämt) från deras sällskap som var lite sena och när han hörde att de sjöng så gick han ner på knä framför mig, instruerade mig att jag skulle se in i hans ögon och sedan sjöng han någon sång som tydligen var något av en hyllningssång till kvinnan eller liknande, även denna på finska. Men sen kom någon annan kille och bad om ursäkt för de två och drog iväg med dom till bussen.
    Sedan var det i princip hejdå, önskar att L hade fått reda på att de skulle ha stannat här tidigare, så att man kunde ha följt med, har lite ledig tid framför mig och de kommer tillbaka hit på söndag, så hade Kunnat följa med. Men nu hade jag ju ingen packning. Aja, det får bli en annan gång och sedan håller jag tummarna för att de kommer hit igen på söndag, då får jag träffa L själv, eftersom H jobbar.

Hade tänkt skriva lite kring en annan topic idag egentligen, nämligen modebloggen, men det får bli i morgon istället kanske?
Natt med er folk!

Jag vet att jag inte har varit duktig på att vara online och aktiv på ett tag, ber om ursäkt för detta!
Men det har varit otroligt mycket på gång, lite för mycket faktiskt (lite = being understatment) jag har inte vetat om jag skulle skriva under denna period. Inte för att alla mina inlägg brukar vara produktiva och djupa alla gånger, men jag tror inte ens att jag skulle ha kunnat ordbajsa ut en massa strunt heller, det har helt enkelt varit Overload in min hjärna.
Ärligt talat så är det nog bra att jag inte har skrivit, hade nog skrämt bort er då (mina få läsare som jag har ;)). Men nu hoppas jag att jag kanske är tillbaka, det kan vara så att jag drar mig tillbaka igen, men bear with me! Det är inte bara universitetet som dödar mig utan en hel del personliga saker också, men det ska jag inte dra in er i! Men nu I, ska du få ett inlägg att läsa, så att du inte har alltför tråkigt när Aura inte ligger vid ditt bröst :P (hon ammar..bara för att förtydliga saker).

Som jag skrev ovan så har det bara varit väldigt mycket och visst har jag kunnat skriva under denna tid, ord och meningar mot papper, kan man säga är min typ av terapi det brukar fungera..i alla fall oftast. Men när jag kommer till dessa tillfällen så är det inte alltid så att jag skriver på svenska, faktum är att ibland tycker jag att det är mycket enklare att skriva (rent allmänt, även ordbajs) på engelska, därför har jag skapat en annan blogg, som jag skriver på engelska, som jag försöker göra lite seriösare, men det går inte alla gånger...därför är det mest mina tankar som man kan läsa där.
Så, vad har jag att säga, egentligen?
Jo, en sak som jag kan säga är att jag har fått nyfunnen respekt för Lindsay Lohan, av alla människor I know...men detta betyder såklart inte att jag tycker att Allt hon har gjort har varit bra...långt ifrån! Men, såg denna artikel på msn:s hemsida. Hon uttrycker där att hon inte tycker att gaykritiska Sarah Palin är lämplig som vice president, kunde inte hålla med bättre. Dessutom visade det sig också att Lohan är ett fan av Obama, vilket jag nog måste säga att jag också är. Däremot var det en annan demokrat i början, som jag gillade, men han är som sagt inte aktuell längre. Kanske har Lohan mest fått upp ögonen för denna fråga för att hon numera är tillsammans med en tjej, men oavsätt orsak så är det ju bra att det tas upp! Artikeln kan läsas här: http://starlounge.msn.se/index.cfm?objectid=34119
Kanske finns det hopp trots allt?

Och från detta till något helt annat,
skulle nämligen fixa lite disk som hamnat långt ner på listan, har varit så himla mycket annat på gång. Visst har vi diskat och så, men mixern hade stått med vatten i sig ett tag och nu luktade det verkligen SKIT och jag överdriver inte och trots att jag började skölja och fixa detta igår (skriver klart detta som jag började på igår) så luktar det fortfarande :( usch! Aja, men nu har man lärt sig en läxa, den hårda vägen. Låt inte parmesan ost och basilika bli liggande i vatten i ett par dagar.

Nu ska jag nog gå och lägga mig, känner mig rätt slut. Har åkt omkring och flängt idag.
Night