NyxOfNight

Hm, sitter här och försöker skaka av mig lite ångest...
ångestkatten ligger och spinner i mig.

Ja, men jag kan inte skylla på någon annan än Mig! Visserligen satte jag igång med pluggandet, problemet var väl att jag inte slutförde det. Visserligen så har det ju hänt en hel del på sistone också, så jag ligger inte och slackar för att det är roligt! Har bara varit otroligt jobbigt, vet varken ut eller in, vad jag ska göra, hur jag ska bete mig och vad jag ska säga till vissa personer. Men det är bara jag som kan fixa det här, så jag måste vara stark, på något sätt...problemet är att jag inte vet hur! Hur gör man liksom? Hur finner man de rätta svaren?
    Men jag ska maila K imorgon, just nu känns det inte som om jag kan författa något vidare vettigt - vet att jag antagligen inte borde sitta här och spy ut massa strunt heller - så får göra det när jag känner mig lite bättre. Just nu gör huvudet aningen ont, vilket irriterar. Men nej, det här inlägget ska inte bli negativt och jobbigt, utan det ska bli roligt..hm, eller roligare...har ju redan lyckats göra början negativ.

Satt idag och pratade lite med J på msn, det var trevligt och sedan undrade han lite vad det var som var upp o ner, jag hade messat honom och sagt det nämligen. När jag äntligen kom online (Internet gick ner under dagen...mm, dagens I-landsproblem..eller ett utav dem) så frågade han mig om det. Så vi började prata lite, men jag hann inte så långt förrens han föreslog att vi skulle träffas för en öl och prata lite.
    Jag, som hatar att tränga mig på frågade säkert ett antal gånger ifall detta verkligen var något han ville, eftersom han hade pratat tidigare om att vara hemma med familjen. Men han försäkrade mig om att det var något som han tyckte vore trevligt. Då blev det bestämt. Fixade till mig lite snabbt innan jag skulle gå, fick då även ett mess (ett svar) från M som sa att han skulle vara online på Skype senare och att vi kunde prata där. Förvånad och glad blev jag ju, oftast brukar initiativ till att göra sådant inte komma från honom ;). Men såklart skulle det komma samtidigt som jag skulle gå ut, men å andra sidan trodde jag att träffen inte skulle bli så långvarig så jag messade tillbaka och sa att jag nog skulle komma online senare under kvällen. Det jag inte visste då var att senare var nyckelordet.
    Men det blev så otroligt trevligt, mycket trevligare än jag trodde faktiskt :P inte för att J inte är trevlig, han är hur trevlig som helst. Men jag trodde att det kanske skulle bli lite stelare, men det blev Jättebra! Är otroligt glad över att han fick ut mig, det behövde jag verkligen. Var trevligt att se utsidan igen ;). Så vi satt och pratade om allt möjligt och flummade på rätt bra, fick skratta :) det var ett tag sedan jag skrattade så och det var hur härligt som helst. Det ligger nog något i "ett gott skratt förlänger livet" för det kändes så otroligt deliberating! Frigörande...
    Satt både länge och väl och kom på att jag skulle messa M under hemresan för att kolla om det fanns någon möjlighet att han orkade vänta uppe lite till så att jag i alla fall kunde kika förbi och säga hej. Men uppenbarligen var det ingen bra idé och jag reser inga agg för det! Det är bara bra att Någon faktiskt gör det personen borde göra; nämligen lägga sig i tid och plugga dagen efter. *note to self*
    Lite synd ändå :) men förhoppningsvis så kommer han kika online lite oftare framöver.

Under kvällen när jag var ute med J så kom vi in på diskussionen kring maskerad (i och med högtiden som kommer närmast) och jag hoppades på att han skulle ha fest, eller kände någon som skulle ha det ;) eftersom jag har en idé (nu har jag faktiskt flera) på vad jag kan klä ut mig till. Brukar oftast ha torka på den fronten, men nu hade jag kommit på lite grejer. Nämligen: Cat woman á Halle Berry, Storm á Halle Berry, Lara Croft eller typ...Dark Angel -> Max (tv-serien).
    Cat woman var min första idé, fick den för ett tag sedan och jag tyckte att det kunde vara skojigt :) lite lagom cool outfit och hon (Halle) ser sexig ut i den outfitten. Däremot så insåg jag idag att Halle oftast var klädd i någon bh-liknande överdel, lite remmar och ett par byxor i filmen...så ångrade mig lite där :P så slutty tänkte jag ändå inte vara *hehe* J sa att det kunde vara roligt i alla fall :P...men nä. Däremot så vet jag att hon har någon heltäckande dräkt någonstans i filmen, så man kan alltid köra på det.
    Hon är sexig i X-man där hon är Storm (ja, jag har fastnat för snygga superhjältar/kvinnor), men då måste jag fixa håret vitaktigt och det vet jag inte om jag tänker. Funderade lite på att vara Bond-brud, det har ju Halle spelat också (ja, har blivit inspirerad av henne eftersom jag är liiiiiiiiite lik henne = samma hudfärg) men i den filmen går hon omkring iklädd orange bikini hela tiden, så den idén har jag inte ens brytt mig om nämna.
    Sen var det ju Lara Croft :) det skulle vara rätt coolt och lite snyggt...om man kan se lika snygg ut som Angelina Jolie that is :P vilket jag inte kommer att fixa. Sen Max i Dark Angel, då är det typ MC-outfit som gäller ;). Ja, jag gillar svart.
    Däremot är det väl inte jätteklassiskt Halloween-igt, men vem vill vara klassisk? :P Vet visserligen att på vissa sådana fester så tävlar tjejer om vem som bär minst kläder...typ playboy-bunny eller liknande *iiik*.
    Att vara utklädd till coola tuffa kvinnor är väl ändå inte fy skam och om de har snygga/sexiga outfitts så är det ju endast en bonus ;). J sa (på skämt) att jag kunde gå förbi någon sex-shop om jag ville hitta något att använda till Cat woman idén, typ försöka hitta latex grejer där eller nåt. Haha! Så nu kanske han funderar på festen i alla fall, men då måste jag vara klädd i latex, om han inte köper idén med Lara Croft. ;)

Okej, nog med flum..
    Vi flummade en hel del, det behövs inte ens sägas antar jag.

Vad tycker ni att jag ska vara utklädd till?
Kommentera gärna!

Nighty!

Förhoppningsvis - för er som faktiskt orkar plöja sig igenom mina texter - så kommer detta endast att bli en kort (for a change) nattlig liten notis. Men i och med att det är jag, så vet man aldrig vad som kan rinna ut genom fingertopparna...

De senaste dagarna har jag bara känt mig svag, patetisk, hjälplös och rätt dum!
    Jag har frågat mig, säkert tusentals gånger, vad det är jag håller på med.
    Men jag har inte hittat något svar, antagligen för att jag inte vet Vad det är jag håller på med.
Önskar dock att jag visste, att jag kände mig stark, då skulle jag kanske kunna gå vidare. Men här sitter jag och vet ingenting. Det känns patetiskt att försöka vara kvar i ett förhållande, som uppenbarligen inte verkar fungera och jag vet att ni säkert tänker "ja, men sådant där är svårt". Men jag tror faktiskt inte att det är just den grejen...alltså jag tror inte att det är själva relationen i sig som är svår att bryta sig fri från, utan vanan, säkerheten, tryggheten och minnena.
    Visst kan jag hitta nya vanor, finna nya säkerhetsnät och ny trygghets känsla, hos någon annan eller snarare med någon annan! Men måste nog lyckas hitta lite av de sakerna i mig själv också...det är jag medveten om och jag håller på att jobba med det. Jag har erkänt att jag har ett problem, då har jag väl kommit ett steg på vägen?
    Så just nu låter jag bara det hela sväva, om H vill försöka göra något åt det hela, då får han försöka. Jag har försökt i två år och visst, jag kommer inte bara sitta och titta på nu...utan om han faktiskt visar något intresse, då kanske jag kan engagera mig. Men jag måste ju tänka på mig själv också, jag orkar inte vara hans försöks kanin förevigt, jag håller på och tappar mina känslor också...det är ju rätt svårt att hålla kvar vid dem när man inte får höra mycket positiva saker längre, när man märker att man inte får någon speciell uppskattning längre. Jag tror på att; om man har upplevt ljuset en gång, så blir mörkret mörkare. Med andra ord, har någon hjälpt en att lysa upp en väldigt mörk tillvaro och sedan försvinner och säger "ja, men du klarade dig ju innan", så blir mörkret man kom ifrån aldrig likadant igen, det blir mörkare, för då har man fått uppleva hur ljuset faktiskt kändes - man fick alltså en referenspunkt.
    Okej, jag svamlar...sorry!

Men ibland är det svårt att hålla fast vid det man har erkänt, det är lätt att sopa under mattan när ingen annan ser. Eftersom det bara är jag, det finns ingen annan som disciplinerar mig åt mig...utan jag är ensam själv och det är svårt att hantera ibland. En sådan person som jag, som inte har den bästa strukturen (men gör så gott jag kan..oftast), behöver ibland en annan person, som orkar att hjälpa mig....orkar när jag inte gör det.
    Men jag vet att jag måste bli starkare själv också.
    Dock har jag lärt mig, eller insett snarare, att man inte behöver göra allt själv och bara för att man tar hjälp av vänner betyder detta inte att man helt och hållet är beroende av någon annan, utan ibland behöver man bara lite hjälp på traven.
    Däremot så kickar jag mig själv i arslet just nu, ska försöka vara starkare och orka med skolarbetet som jag faktiskt var duktig med förra veckan. Ska inte gömma mig under täcket längre, även om det ibland känns som om det vore mycket lättare. Jag har faktiskt levt i sängen hela helgen mer eller mindre. Har inte velat gå upp, men bara att få höra några snälla ord från en vän kan hjälpa så mycket!
    Speciellt när man, i den situationen jag är i, känner sig ensam, svag och obetydlig.
    Så nu ska jag kicka mig hårt och ta mig framåt, även om det kommer att vara svårt!
Men bevisligen är jag inte ensam :).
    Jag tackar och bockar för detta. Så man ska hålla fast vid de små sakerna, detaljerna, som faktiskt gör skillnad och gör dagen ljusare och får det att kännas som om det finns ett slut på även det mörkaste!

So I'm single again, fine! I'll just have to deal with it ;) it could be a hell of a lot worse! and there are a lot of boys out there too, so I guess I'm not totally alone. I just have to face it. Get over myself.

Vill verkligen inte göra det,
vill inte vara den personen, men verkar som om jag är den personen i alla fall.

Livet går alltid upp och ner, eller är i ständig rörelse, i alla fall är det så för mig (kan ju bara ge uttalanden kring mig själv, om jag vill vara helt säker på det jag skriver).
    Ibland så kan en dag kännas otroligt bra och man bara flyter fram genom dagen med ett leende på läpparna, de dagarna lever jag för! Ibland så finns det dagar då man bara vill gräva ner sig och inte vara social, trevlig eller något annat, man vill bara ligga under täcket, gömma sig. Men vissa dagar finns alla de där känslorna med, sinnesstämningen ändras under dagen. Ena stunden känns allt som en dans på rosor, sedan känns det helt plötsligt surt och grått.
    Jag gillar inte att pendla så där mellan känslor, det får mig att känna mig osäker på mig själv, plus att jag verkligen inte vill skada eller såra någon i min omgivning när jag pendlar så där.
    Inte för att dessa pendlingar händer hur som helst, när som helst eller ofta, det finns oftast en orsak, men jag gillar det ändå inte.

Med tanke på allting som händer i livet, att saker och ting kan skifta så starkt från en dag till en annan, gör att jag skulle vilja så mycket mera, innan allting kanske vänder. Med andra ord önskar jag att jag vore modigare, att jag kunde ta kontroll över mitt liv mera, men jag är för feg...eller kanske för svag?
    Med tanke på att folk försvinner ur livet så snabbt, till höger och vänster, så skulle jag så gärna vilja vara stark.
Våga säga vissa saker till vissa personer, ge svar på tal till andra, stå upp för mig själv, våga ta kontroll och bestämma saker över mitt eget liv. Till och med ta kontroll över små saker, som att bara ta kommandot när man är med någon och säga "kan vi inte göra det här?".
    Jag har så jäkla svårt för sådant, vill inte vara i vägen, ta för mycket plats, vill inte pressa, vill inte verka för demanding eller clingy.
    Oftast brukar jag inte ha något emot att vara den som följer, den som är tyst, den som inte säger så mycket, men i vissa fall är jag den personen trots att jag önskar att jag inte vore det.
    Ibland känns det som om jag är ett naivt litet barn, som kämpar med att se världen genom ett barns ögon (kanske inte nödvändigtvis det barnet som jag var..men delvis), någon som inte vill inse vissa saker, utan hellre förtränger och gömmer undan. Men samtidigt är jag rädd för att titta tillbaka och ångra, önska att jag hade vågat göra något!
    Kanske hade det hjälpt mig och andra runt omkring mig, om jag bara hade vågat.
    Det känns jätteläskigt att tänka så...
Men förhoppningsvis kanske jag kan återgå till mera seriöst skrivande - kanske här, kanske någon annanstans - för att i så fall kanske våga skriva det jag inte vågar säga...det är i alla fall ett steg i rätt riktning, kanske vågar jag senare lite längre fram visa det jag har skrivit för någon också, innan det är för sent.
    Jag är trött på att slåss mot tiden, kommer ju aldrig att ta mig ur den fighten levande, eller som vinnare...tiden kommer alltid att fortsätta, även om det känns som om alting rasar runt omkring en...livet fortsätter utanför ens egen lilla bubbla, sedan om man väljer att engagera sig och sträcka sig utanför sin trygghetszon, det är upp till var och en att bestämma. Men ibland tror jag att man måste vara stark, även om det är jobbigt, för att lyckas utvecklas i livet och för att kanske i slutändan få det man vill. Den lättaste vägen är ju trots allt inte alltid den bästa.

Så kanske ska jag försöka sluta önska saker och faktiskt göra något konkret?
    Min relation rasar, det är nog bara att inse det, problemet är att jag nog har kommit till en punkt då jag har slutat önska, med andra ord så vet jag inte vad jag vill med den. Kanske vill jag faktiskt bryta mig fri, men det som håller mig kvar är snarare minnen och kanske(?) en önskan om det som varit, snarare än det som kanske kan bli.
    Måste växa upp, ställa mig rakryggad och möta verkligheten, även om det rasar så måste jag vara stark och gå vidare.
    Måste våga visa vissa känslor, ta risker, även om det kanske inte går som jag vill..men då behöver jag inte funderar över  "what could have been" längre fram.
Vill inte ödsla tid på att önska och drömma, även om jag tycker att det är en viktig del av livet också, så länge man gör saker också och inte bara drömmer.

Har ni någon gång upplevt något elektriskt med en person?
    Det går liksom inte att beskriva det på något annat sätt, det är en attraktion som hänger i luften och bara finns där.
    Detta innebär dock inte att det är kärlek eller attraherande på så sätt, det skulle däremot kunna utvecklas till det lätt, om någon bara tog initiativet och vågade! Det är underbart när man har hittat en sådan person, släpp inte taget, var inte rädd, gör bara! Oftast så slutar sådant bra. I alla fall om man verkligen känner det där elektriska.
    Har en kompis som känner så för en tjej...
    Oavsätt utanför trygghetszonen eller ej, ta den risken, eller chansen snarare. Öppna nya dörrar och precis som jag sa till en annan kompis; det finns inte monster bakom varje dörr.

Jag ska inte låta alltför negativ, för egentligen så vill jag nog tro att jag inte är en speciellt negativ person.
    Visst jag vet (trots att jag inte är så gammal..men ålder är ju bara en siffra, its what's on the inside that matters) att livet kan suga och vara riktigt jäkla förjävligt och visst jag kan sitta här och önska och whina om vem jag är och vem jag borde vara...
    Men jag är glad över vissa saker också :) vissa saker ska man inte ta för givet.
    Drömmar till exempel, jag tror verkligen att livet skulle vara otroligt mycket gråare och tråkigare om man inte hade drömmar och visioner (även om de verkar omöjliga), ibland behöver man sin drömvärld att hålla fast vid, som en stöttepelare. Det är absolut inget fel med det.
    Och ja, ibland kan jag vara altlför naiv, men jag tror ändå att man behöver en viss dos naivitet eller barnslighet för att ta sig igenom livet. Det är inte alltid fel att fortfarande kunna se världen genom ett barns ögon, ibland kanske det rent utav räddar oss i vissa situationer, när allting verkligen känns mörkt! Det är ju först nu som "vuxen" som jag har snuddat vid hur mycket smärta och jobbigheter det finns. Så ibland är det skönt att bara koppla bort och vara naiv, våga tro på att saker kan bli bättre. Så att man inte själv rasar ihop, trots att saker runt omkring en gör det.
    Det finns otroligt mycket positivt, glatt och ljust i världen och i verkligheten utanför våran trygghetszon, mycket mer än vad vi tror att det finns, vi måste bara våga lita på det ibland...

Så jag ska försöka göra mitt bästa och fokusera på allt det bra, men ändå tillåta mig själv att vara ledsen, för ibland kan det vara skönt också. Om man bara klistrar på det fejkade leendet, bara för att man känner att man "borde" vara glad, hjälper det inte! Det bryter bara ner en...vi är ju trots allt bara mänskliga.

är det ärtsoppa...
Hm, nä inte här i alla fall, inte för att jag har något emot ärtsoppa..har mer eller mindre vuxit upp med "soldatens ärtsoppa" :)
Men ja, jag ska inte blogga kring ärtsoppa.

Känns som om min blogg har förvandlats ännu mer till en "handkrämsblogg", som L uttryckte det så fint (inte om min blogg specifikt dock). För er som inte förstår uttrycket över huvud taget så syftar det till en blogg som mer eller mindre endast innehåller "idag var jag och gjorde det här och det här..." t ex "köpte en jordgubbsluktande handkräm" :P. Nej, jag har aldrig haft en jordgubbsluktande handkräm...
    Men inser att jag önskar att jag kunde skriva något bättre, att jag verkligen hade något annat att blogga om än mitt patetiska(?) liv. Vem vill läsa om det liksom? Jag har typ fem läsare per dag och nu har jag väl skrämt bort dem, med mina Mega inlägg de senaste två gångerna. Det hade kanske varit en grej om de faktiskt hade innehållt något riktigt intressant och fyndigt, men nej.
    Dessvärre har jag inte mycket att komma med utan det blir a lá handkrämsblogg i alla fall.

Igår så träffade jag L :) våldgästade henne lite på jobbet; sprang in och undrade ifall hon var ledig under kvällen och ifall hon i så fall ville vara med mig. Sedan rusade jag vidare till en frisörstid som jag hade. Som tur var så sa L att hon inte hade något för sig och att hon gärna ville vara med mig (var lite desperat efter någon vettig människa att prata med och vem är bättre än L? ;)). Sedan skrattade hon gott åt mitt hyperaktiva beteende, när jag studsade ut ur butiken.
    När jag kom till frisörsalongen - som dessvärre ligger i de finare kvarteren - så fick jag sitta ner och vänta lite, såg säkert hur sunkig ut som helst (tack o lov så fanns det inte speglar precis där, som jag såg) hade inte tvättat håret ordentligt och när jag hade suttit ner i ungefär tre minuter kom en annan dam och satte sig brevid mig.
    Hon kan väl ha varit i fyrtioårsåldern, hade på sig någon snygg byxdress och hennes hår såg prefekt ut, slingat och fint fönat i någon pampig frisyr. Med andra ord kom hon antagligen från de finare kvarteren. När jag snabbt hade observerat henne så kollade på mig genom sina märkesbågar och gav mig en blick som undrade vad katten hade släpat in.
    Aja, fine jag såg inte snygg ut...men det var väl lite därför jag var där!
    Som tur var I (min frisör) precis klar med sin kund då och kunde ta emot mig, blev positivt överraskad över att hon kom ihåg mig och jag blev lika glad som förra gången (första gången även) jag började prata med henne. Det är något med henne, man får någon positiv energi och man blir jätteglad. Dessutom får man jättefint hår :) jag gav henne fria händer även denna gång och det blev bra! Tror jag.. :P hehe, har inte vant mig så mycket, men har fått jättepositiva kommentarer, vilket hjälper. I ett stadie, under klippningen, så var jag lite konfunderad...såg ut som en förrymd Beatles wannabe eller något, såg ut så i håret :P men det blev bättre i slutet och ännu bättre när jag fick se det hela i helspegel (dvs utan kappan man får om sig och när man sitter ner och bara ser huvudet på sig själv).
    Ska kanske få vara I's "provdocka" någon gång, då man är deras försökskanin kan man säga och så färgar de håret på en, man får det gratis, då när man ställer upp i tävlingen. Det skulle vara jättecoolt, för jag började diskutera färgning med henne. Har aldrig vågat förut, men nu känner jag att jag borde våga mera...så började diskutera att färga blåa (mörkblå) nyanser i det, så att håret blir svart-blått, det är väldigt fint tycker jag. Däremot håller de blåa pigmenten oftast sämst, men tänkte testa lila...hehe, vi får se hur det blir.

Klockan var inte så mycket när jag var klar, så hann träffa P innan jag mötte L efter jobbet.
    Vi hade det trevligt, bjöd honom på en muffins :) har nämligen bakat nya! De här var chokladmuffins med isblå frosting på :) de blev riktigt bra...i alla fall om man låter de stå framme i solen litegrann innan man äter dem, då smälter nämligen chokladfyllningen i mitten litegrann, så blir de krämiga och goda!
    Diskuterade en halloween-fest med P också, kanske får man gå med honom, det skulle vara roligt.
    Som jag kanske sagt tidigare, så har jag en idé på vad jag ska klä ut mig till..om jag nu blir bjuden på någon fest, någon som har halloween fest snart?! :) I normala fall brukar jag vara så tråkig, att jag aldrig kommer på något att klä ut mig till. Men nu har jag kommit på att jag kan vara Catwoman a lá Halle Berry...är ju liiiiiite lik henne i alla fall dvs att jag har hennes hudfärg typ :P hon är ju tusen gånger snyggare!
    Men det skulle vara lite nice, svarta tajta kläder, det är min grej det ;) hehe!
    Men som sagt, behöver en fest bara...

Sedan träffade jag L och vi gick och fikade, drack kaffe och hade det jättemysigt.
    Det var skönt att få prata av sig lite och dessutom tog vi en tripp down memory lane :) både på gott och ont.
    Men efter ett tag insåg vi att vi var rätt hungriga och L som inte hade pengar (hon fick lön idag :P ja, jag vet..dålig tajming), men jag bestämde mig för att bjuda henne (däremot kommer hon nog att betala tillbaka pengarna :P) på mat. Så vi hittade en rätt trevlig kinarestaurang och satte oss där, när vi höll på och bläddra i menyn så utbrast L plötsligt att hon inte borde kolla på öl respektive vin delen av menyn då hon bara blev sugen på det.
    Jag bara skrattade åt henne och sa att hon kunde ta det ifall hon ville, jag är ingen som anmärker på sådant. Jag vet ju att hon inte sitter och dricker alla dagar i veckan, så bara för att det var en vardag...so what? Hon skulle jobba sent och jag skulle inte jobba alls dagen därpå.
    Så slutade med att det blev lite som en dejt ;) väldigt mysigt, vi pratade på rätt bra när vi kände av vinet lite smått och sedan åt vi god mat. Hehe, råkade bli att vi fick en karaff vin, men eftersom vi satt där ett par timmar så var det inte så farligt.
    När vi skulle därifrån dock så ville ingen av oss hem, jag var däremot väldigt trött, men jag ville inte sluta umgås med henne, det kändes så härligt. Så vi gick vidare till en pub och satte oss där. Vilket var väldigt trevligt och mitt i all yra så kom vi på att vi ska ge oss ut på en kryssning snart (nästa vecka?) och lämna förnuftet i land och bara vara lite tokiga, eftersom ingen av oss direkt har råd eller tid att åka utomlands just nu :).

Kom hem, såg att jag vann min träningsmatch på HT (vilket var väntat) och sedan åkte jag i säng rätt så snabbt, men hade rätt svårt att somna! Irriterande.
    Dagen spenderades med mor min :) väldigt trevligt! Först åt vi lunch tillsammans och sen satt jag och pluggade lite och så möttes vi upp när hon slutade och åkte hemåt (hemåt mor o far alltså) och kollade in ett nytt köpcentrumt som utökats. Fint var det, men shit vad stort det var - hello americanzing! Var lite bisarrt på sitt sätt, men fint ändå.
    Träffade på I också, min gamla lärare :) det var trevligt, hon var och är bäst!
Fick en kappa av mamma också :O tackar o bockar för det! Var inte alls planerat, utan blev så :)...men som sagt, jag klagar inte. Mörkblå är den och smidigare än den andra jag har, då den är tung, för stor och rätt lång.

Imorgon väntar mer plugg, besök hos farmor och promenad ute i skogen med M :) en trevlig dag med andra ord.
    Är glad att det gick bra för M på redovisningen idag också :)..inte för att jag trodde annat. Men vet hur stressigt och så allt det där kan vara.
    Får se vad kvällen bjuder på, men jag är öppen för det mesta just nu!
    Man ska ta vara på livet och alla goda stunder!

...men fredag är ändå den dagen som känns bäst!

Dessvärre inte sådana där goda pannkakor, som man äter (hm, inte för att jag direkt gillar dem heller..)...utan livet blev en pannkaka. I fredags, allting vändes upp och ner. Mycket mer än jag trodde!

Under fredagsmorgonen så vaknade jag upp, rätt stressad (då jag insåg att jag hade försovit mig litegrann..eller snarare snoozat för länge!) och var tvungen att kasta på mig kläder och sedan hoppa ut ur lägenheten på kryckor, inte världens höjdare direkt. Kände mig allmänt lättad, även om jag fortfarande var smått förvirrad..okej, jag inser att det låter rätt konstigt..
men under kvällen/natten till fredagen så pratade jag med M en hel del, var väldigt givande.
Kan börja prata om torsdagskvällen egentligen..
    Hade egentligen tänkt ta upp en hel del tyngre saker under våran fika i stan (men det kom upp senare i alla fall) ägnade istället tiden åt att ha det allmänt trevligt, prata lätta saker...liksom lära känna varandra lite mera, det var mysigt. Kändes otroligt skönt faktiskt. Ingen press liksom.
    Det är fortfarande rätt komiskt att vi är så pass lika varanda :) väldigt skönt och förvånande på samma gång. Vi började gå en promenad efter fikat, det var ännu trevligare (gillar att vara lite mer privat ibland). Vi pratade om allt möjligt, mera "get-to-know-each-other"-saker t ex Halloween, Alla hjärtans dag..liksom åsikter kring högtiderna och lite sådant.
    Gick förbi Bågen också, det var ju helt självklart liksom ;).
Efter ett tag så kom vi ner till vattnet och det såg så underbart fint ut; statsljus i mörkret, så otroligt fint! Jag blev hur sugen som helst på att fotografera, men såklart hade jag tagit ur min kamera ur väskan, just den dagen!!! Usch, vad jag ångrade det, men jag hade mobilkameran...dessvärre är den väl inget att hurra för, speciellt inte när man ska ta nattbilder. Men det blev ändå lite bilder, kanske kan lägga upp en av dem här.
    Det var hur trevligt som helst, att bara få prata om foto med någon som också är intresserad av det.
    Men sedan var det roliga tvungen att ta slut också, som allt annat...M skulle hem och jag skulle hem, eftersom det var vardag så gick ju inte tågen för evigt heller. Såklart var det just då som vi började prata om de tyngre grejerna och det blev svårt att bara gå..dessutom så började DM ringa mig (men det har bara varit telefonsamtal och det kan jag stå ut med), men ville inte berätta det just Då..kändes som värsta dillemmat eftersom jag visste att M inte ville höra saker om honom just När det händer saker + att jag antog att han skulle bli beskyddande och kanske be mig att följa med honom - just to be on the safe side. I och med samtalsämnet som togs upp just nu (det tyngre) så kändes det ännu sämre, så jag stod där som en knäppis och försökte att inte vara alltför kryptisk, men ändå inte ljuga..vilket antagligen bara gjorde saker värre.
    Men eftersom vi hade tiden emot oss så sa jag att jag kunde ringa honom istället, så fick vi prata i alla fall, eftersom det kändes jättekonstigt att ha börjat på något och sedan bara gå ifrån det. Början av samtalet kändes rätt knäppt, men det blev bättre och när vi lade på (antalet timmar senare..) så kändes det på något sätt bättre, visserligen rätt förvirrat men bättre..

Så vaknade upp på fredagsmorgonen och kände mig - efter lite sömn - något bättre, klarare. Som sagt, var fortfarande inte säker kring saker och ting, om man tänker the long run men det var i alla fall klart vad jag kände för stunden och det var väl något att vara glad över.
    Men rusade iväg till tbanan på morgonen och satt och kände mig rätt glad, visste att en ny del av delkursen skulle börja och kände mig rätt positiv. Kanske skulle jag äntligen kunna starta om, på något sätt? Ta dagarna som de kom etc. Men började känna att jag ändå ville prata med någon...bara få ventilera med någon opartisk, typ.
    Så messade I för att se om hon var vaken, men eftersom jag inte fick något svar så antog jag att det inte var så, messade kusin T för att se om hon hade tid för en lunch, men det hade hon inte. Kollade sedan med L om hon var i närheten (hon jobbar i närheten av universitetet) men det var hon inte och hon sa att hon inte hade mycket tid heller.
    Så satt under föreläsningen och började bara bli mer och mer förvirrad, vet inte vad det var, men kändes som om jag var tvungen att prata med någon. Så efter ett tag så gick jag därifrån, dels för att jag hade gjort min del, dels för att jag inte mådde speciellt bra och dels för att min fot började göra ont.
    Fick senare svar av N att jag kunde komma och möta henne, vilket jag genast hoppade på!
    Visste dock inte riktigt hur jag skulle åka dit på smidigaste sättet, så tänkte att jag kunde ringa H och fråga honom, eftersom han är duktig på att kolla upp sådant - om han inte vet direkt (han jobbar ju med det).
    Hur vi kom in på samtalsämnet att det inte kändes så bra mellan oss vet jag inte riktigt..men det ena ledde till det andra och detta är inget som jag inte har tagit upp med honom förut, senast för bara någon vecka sedan - då han försäkrade mig om att allt var bra. Vilket fick mig att känna lite skuldkänslor eftersom jag inte var hundra på att allt fungerade som det borde, eftersom vi bara kunde prata HT.
    Men helt plötsligt så sa han att han inte kände likadant för mig heller och tillslut att han inte älskade mig längre.
    Kändes som om någon hade slagit till mig, riktigt hårt i ansiktet!
    Började storböla, rätt upp och ner på bussen...hm, men folket verkade ha överseende. Allt kändes så himla fel och visst jag hade också börjat tvivla på relationen - det är inte det jag säger. Men det var mest "fortsätter det så här, så vet jag inte om jag vill vara kvar", men jag hade ju absolut inte gett upp relationen! Så helt plötsligt fick jag reda på att han ville göra slut, inte älskade mig och att det inte fanns något jag kunde göra.
    Fan, kände mig så jävla hjälplös, lyckades ta mig av bussen vid rätt hållplats och sedan var jag tvungen att sätta mig ner för att jag hade hyperventilerat ungefär hela bussresan och det kändes som om jag skulle svimma. Sa till H att jag inte fixade att prata och lade sedan på. Ringde I i all hast, som hade messat och sagt att de var vakna (hon och A med andra ord) och försökte få fram vad som hänt, kunde knappt andas ordentligt, men hon förstod och hjälpte så mycket hon kunde över telefonen. Tillslut lyckades jag väl få kontroll över andningen och sedan satt jag mest och kände att allt var tomt. N var på ett möte, så ville inte rycka ur henne alltför tidigt från det, så när jag satt där så tänkte jag på om jag skulle ringa till M...ville ju inte störa honom, men å andra sidan kändes han som en bra person att prata med, efter allt som pratats om under natten, så var det här bara en påbyggnad..så tillslut, när jag hade dividerat lite så ringde jag. Vilket jag är glad över att jag gjorde. Han var snäll och det kändes skönt att få prata med någon, som var lite mera insatt i hela situationen och närmre än I (no offens, I!).
    Han sa att vi kanske kunde träffas senare under dagen, vilket jag gladeligen tackade ja till, eftersom jag insåg att om jag inte höll mig sysselsatt så skulle jag gå sönder!
    Efter det så träffade jag N och vi pratade på i någon timme och fick reda på i hela vevan att T dog i April/Maj någon gång.. :/ (N trodde att jag redan visste)..det var väldigt bisarrt, att få reda på hur det hela hade gått...
    Åkte sedan till universitetet och tänkte träffa M, ringde S på vägen...men blev bara otroligt irriterad över hennes respons, så avslutade samtalet rätt snällt och orkade inte bry mig mer om det. Fick sedan för mig att jag skulle ringa H för att se hur han ville göra det under kvällen, ifall han hade berättat för någon (vilket jag på något sätt inte ville, kändes som om allt skulle vara så mycket verkligare då!). Samtalet slutade med att jag - såklart - storgrinade igen och hulkade fram allt jag sa, så fick avsluta det rätt snabbt, kände att jag inte klarade av det hela. Fick ju även veta att han känt så här ett tag, vilket inte fick mig att må bättre...
    Messade M och sa att jag var utanför, men i och med att hans mobil strulade (?) så tog det ett tag för honom att ens se att jag hade messat och under den tiden hann jag känna att jag inte var något bra sällskap i alla fall...var livrädd för att jag inte skulle kunna hålla ihop mig själv om jag träffade honom...och liksom bröt ihop inför honom...vilket inte kändes smart. Dessutom var det iskallt ute (riktigt höstväder!) så jag ville inte sitta kvar där i alla fall. Så firade iväg ytterligare ett mess och skrev att jag inte var bra sällskap i alla fall. Som tur var (så här i efterhand kan jag säga det) så messade han tillbaka och skrev att jag skulle vänta, precis när jag hade tänkt stiga på bussen. Så visst, jag väntade. Vi började gå en promenad och först var jag extremt osäker på om det var en bra idé, jag visste inte alls vad jag skulle säga och det kändes som om all min energi gick åt till att ens fungera normalt. Dessutom så ville jag väl visa mig stark..
    Men hur han gör det, det vet jag inte, antagligen bara för att vi allmänt fungerar bra tillsammans och han är en underbar vän, så fick han mig på andra tankar. Vi började prata datorer, instrument, sång, dykning...ja, allt möjligt.
    Det var inte förrens jag insåg att vi snart var framme igen och att han skulle fortsätta med pluggandet, som jag insåg att verkligheten fortfarande fanns där..så blev rätt gloomy igen. Ville bara hem och lägga mig under täcket och allmänt försvinna från omvärlden. M var schysst och sa att jag fick sitta kvar med honom och berättade även om ett kulturevent som var den kvällen...pitchade det som en idé liksom, vilket jag började fundera över.
    Men insåg att jag var på väg tillbaka till det mörka hålet och jag skulle Absolut inte ha varit något bra sällskap, även om han hade varit lite skyddad av sin skolbok, som han var tvungen att läsa, hade nog kunnat göra honom deppig i alla fall, vilket jag inte ville!
    Så tackade för promenaden, bestämde att vi skulle höras angående kvällen och sedan drog jag iväg.
    Tänkte åka hem, ville verkligen lägga mig ner under täcket, ville bara försvinna för ett tag!

Kom tillslut hem (med magknip pga nervositet) på något sätt hoppades jag väl att jag bara hade drömt alltihop (det kändes så otroligt overkligt), hoppades på att H skulle krama om mig och säga att (ifall det nu var tvunget att vara sant) han ångrade sig...men nej, så var det inte.
    Det var inte bara en bisarr dröm, det var verklighet och allt kändes tusen gånger jobbigare när jag väl var hemma och liksom såg hur han var...hela atmosfären hade liksom förändrats hemma och jag insåg att allt var sant, han älskade int mig. Inte för att han var allt i min värld heller, men det var bara så konstigt.
    Jag bröt ihop, hällde upp ett glas vodka (ren), slängde mig i sängen, drog täcket över huvudet, grät som en tok.
    H kom och satte sig brevid mig och bad om ursäkt, vilket bara kändes ännu mer fel.
    Låste in mig i badrummet istället och grät floder.
    Gjorde dumma saker, som jag nu inser var dumma och jag är inte stolt över dem..men kommer inte att göra det igen.
Sen var det Jag som fick försöka prata vett med H, just då var jag desperat - ville göra vad som helst för att få allting att fungera. Så jag tvingade mig själv att vara stark, prata lugnt och sansat med honom. Sa att om han inte älskade mig så var det ju absolut inget roligt, men något jag fick respektera/acceptera. Men att han - om han nu faktiskt brydde sig - borde ha gett våran relation en chans, när han började känna att något var fel. För han hade ju bara suttit tyst och inte ens försökt göra något bättre.
    Han sa att han insåg att det var sant och att han var villig att ge det hela en chans.

Så det är där jag är nu, han vill ge det en chans...
    Men jag vet inte om jag pallar det, är inte vidare kul att vara i en "relation" när man vet att den andre personen inte längre älskar dig, men försöker...som om det vore jättesvårt. Känns även som om jag är under probation eller nåt liknande, som om det är mitt ansvar nu, att försöka få honom att älska mig igen. Vilket inte känns speciellt roligt...tänk om allt bara är slit och sedan händer inget i alla fall.
    Har redan varit i ett sådant fall en gång, en kille som gjorde slut och sedan sa att det kanske kunde fungera i alla fall. Blev mer ett sexförhållande och jag trodde ju (ung och dum som jag var) att det betydde något, men han gjorde senare klart för mig att "Nä, vadå, trodde du att det betydde nåt, trodde bara att det var KK eller så..", såklart tog det mig ett tag att ge upp det där, trots det han hade sagt. Men insåg att det inte fungerade. Jag tänker inte göra samma misstag igen, så jag vet inte riktigt om jag tänker ge det hela en chans...känns dumt på något sätt.
    Känns dessutom som om en del av detta handlar om sex...fan, förstår inte varför det ska vara en sådan stor grej!
    Om det är sex, så får han hitta någon annan. Däremot så säger han att det inte är så, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro/tycka/göra..

Så just nu är jag ännu mer förvirrad.
Jag är med någon som försöker älska mig...hm, det låter inte speciellt lovande, right?
Även om det känns som om "fine, jag är inte mycket att ha, förstår att H inte vill vara med mig"..är jag inte värd bättre?
    Äsch, vad vet jag?!
Får hoppas att jag har några vänner där ute, som kanske kan hjälpa mig att komma ur detta?

Ja, hela dagen har i stort sätt varit rätt tråkig och har inte mått speciellt bra heller, vet inte varför riktigt, men har bara känt mig allmänt nere. Eller okej, det fanns väl saker som bidrog till det; dels så fick jag vänta en hel del på cityakuten igen (stället, ej programmet) och tyckte dessutom inte att det var så där jättetrevliga, trodde ju att man skulle få snällheten i och med att man faktiskt betalade en massa, men inte då.
    Okej, så farligt var det inte men...äsch, inte så roligt ändå.
    Sen skulle jag förbi Weekday och reklamera ett par byxor som dessvärre hade pajat när jag kom hem :/ dåligt! Men vi ger dessa en ny chans och hoppas att de fungerar, tyckte ju att de var så coola :P.
    Efter det fick jag gå en bra bit för att ta en buss till universitetet, fick hoppa omkring på mina kryckor, man tränar en hel del muskler av att hoppa omkring med dem har jag insett ;) kanske faktiskt blir frisk och får se bättre ut, ja det tackar vi aldrig nej till. Mamma har till och med börjat bli nöjd tror jag...hm, får se hur det utvecklar sig.
    Sen så har jag mått illa större delen av dagen eftersom biverkningarna av vaccinet håller på och spökar, vilket också var mindre trevligt, dessutom gick jag omkring och var allmänt förvirrad under dagen. Jag hoppades på att S skulle kunna möta mig, men det gick inte eftersom våra scheman krockade med varandra och hon skulle dessutom sitta kvar ett tag efter föreläsningen. Hursom, kanske blir det av i morgon?
    Gav upp att försöka hitta folk att träffa, så åkte hem istället och ja, vad gjorde jag här? Inte mycket, smakade lite pasta av H när han åt lunch (mådde som sagt illa) och sedan vet jag inte riktigt vad jag gjorde, skrev förra blogginlägget och allmänt tråkade. DM var rätt jobbig också, men det behöver vi inte prata om mer. Vet inte riktigt vart tiden tog vägen sen..
    Började prata med J på msn också, har en idé angående C, får ta och diskutera det närmare med honom sedan. Som ni kanske har märkt, så vill jag alltid Jättegärna hjälpa folk jag bryr mig om (ibland oavsätt pris).
    Satt och kollade på lite grejer på datorn och tillslut hade det blivit senare eftermiddag och M messade och kände att jag borde messa tillbaka, kan inte vara en mupp hur länge som helst. Men efter att jag hade svarat så satt jag i köket och bara mådde jättedåligt, kände mig deppig och ännu mer förvirrad, stängde ut H totalt, trots att han försökte...orkade bara inte vara social. Det är för mycket som håller på i huvudet på mig just nu, funderade på att fly till S, men hon svarade inte när jag ringde, så det blev ingenting av det. Försökte prata med andra S på msn igen, men det kändes bara fel.
    Han är ju H's kusin, kan inte sätta honom i en alltför konstig position, han lär ju vara partisk (med all rätt) så sa inte mycket alls om det. Nämnde att jag hade umgåtts med någon som varit deppig (vilket ibland smittar), sa inte att det var L, men det spelar ju ingen roll. Dessvärre insåg jag att jag kanske är "för deppig" ibland för folk och det vill jag absolut inte vara, vill ju inte att folk ska ta avstånd från mig. För att göra det bättre insåg jag att jag var tvungen att prata med M, måste lufta mina hjärnspöken, hur patetiska de än må vara.
    Om han sedan springer iväg, ja det får jag väl ta i så fall. Men jag menar inget illa. Aja, jag ska sluta babbla om just det, eftersom jag inte kan gå in på det mycket närmare just nu. Kan ta det imorgon kanske..
    Messade honom och sa att jag måste prata med honom och han föreslog fika imorgon, ska försöka föreslå att vi kanske har den hos honom (han behöver inte bjuda mig på nåt dock!) så att man kan prata mera privat.
    Ifall jag skulle bli mitt usual self och bli känslomässig och gråta...suck på mig verkligen!
Jag känner mig verkligen knäpp, varför är jag så himla förvirrad över vissa saker och varför är jag den enda som är det?! :( känner mig otroligt patetisk...okej, förlåt, jag vet att jag sa att jag skulle sluta skriva om det.

***

Senare kvällen var bättre, lyckades distansera mig från det förvirrade och fokuserade mig på min cupmatch på HT, vann tyvärr inte, men det var nära. Blev en ganska direkt upprepning av matchen mot Västertorp! Samma typ av motstånd från båda lagen och jag förlorade båda med 3-2 och gjorde i båda matcherna första målet.
    Synd var det, men ändå en seger i sig, jag borde rent teoretiskt sätt ha kunnat förlora den matchen med 7-0!
    Så, så farligt var det inte. Nära, men ändå så långt borta, eller vad det heter.
Undrar hur Rosdahls kväll blir *hehe*.
    Eftersom M ibland läser bloggen (?) så kan jag passa på att framföra mina gratualtioner till ännu ett avancemang i cupen! Lycka till i nästa omgång. *belöningskram*

Under cupmatchen fick jag även i mig lite tacoskryddad köttfärs, några nachos och lite gurka + vatten. Så helt okej! Fast det kändes som för mycket, magen ville göra revolt, men det gick bra trots allt. Känner fortfarande av illamåendet dock, men läkaren sa att det skulle försvinna efter ett par dagar.

Men det coolaste under kvällen - som just nu har gjort mig väldigt glad - är att jag skrev färdigt låten som jag började på!! Jag har A L D R I G gjort det förut. Jag har skrivit lite låtar förut, visserligen, men de har aldrig blivit musik till dem, utan bara text. Sen ibland har jag börjat med melodi men aldrig kommit någonstans.
    Har visserligen skrivit med D's hjälp (han vill förresten dra med mig till Australien :D) men då var det ju mest hans förtjänst. Men nu har JAG skrivit både text och melodi och sjungit den själv! Fatta vad coolt!? Till och med jag måste vara lite stolt, trots att jag oftast är så självkritisk. Kan säker vara det också, om jag sätter den sidan till, men det struntar vi i nu, tycker jag! Nu tänker jag bara njuta av att det är så coolt och vilken underbar känsla!
    Ska nog be D om hjälp för att spela in den, kanske Mix, vi får se. :D
Den heter i alla fall "In the Corner", Coolt va?! :D
    Okej, känner mig lite som Rosdahl nu, equally ego liksom, men äsch, någon gång får jag väl vara glad över nåt jag har gjort, right?

:D
Grattis I också, till arbetsintervjun. Riktigt glad för din skull, hoppas att även flygresan hem med lilla A går bra!
    Vi får höras imorgon, okej? Jag ringer dig under dagen. Hälsa M från mig också, när du kommer hem. Hoppas att det gick bra med kaklet ;). *puss på dig!*

Är rätt trött och foten gör sig påmind,
    ska nog gå och försöka vila lite, får se om jag kan somna eller om tankarna bara vill fara runt som de har gjort hela dagen *suck*.
    Natt med er fina, underbara, vänner som läser och orkar läsa allt dravel jag skriver. Speciellt till I som till och med lyckas kommentera dravlet! ;) Duktigt. *extra puss på dig!*

Things I'll Never Say
I’m tugging at my hair
I’m pulling at my clothes
I’m trying to keep my cool
I know it shows
I’m staring at my feet
My cheeks are turning red
I’m searching for the words inside my head

[Pre-Chorus]
(Cause) I’m feeling nervous
Trying to be so perfect
Cause I know you’re worth it
You’re worth it
Yeah

[Chorus]
If I could say what I want to say
I'd say I wanna blow you... away
Be with you every night
Am I squeezing you too tight?
If I could say what I want to see
I want to see you go down
On one knee
Marry me today
Guess, I’m wishing my life away
With these things I’ll never say

It don’t do me any good
It’s just a waste of time
What use is it to you
What’s on my mind
If ain’t coming out
We’re not going anywhere
So why can’t I just tell you that I care

[Pre-Chorus]

[Chorus]

What’s wrong with my tongue
These words keep slipping away
I stutter, I stumble
Like I’ve got nothing to say

[Pre-Chorus]

Guess I’m wishing my life away
With these things I’ll never say
If I could say what I want to say
I'd say I wanna blow you...away
Be with you every night
Am I squeezing you too tight?
If I could say what I want to see
I want to see you go down
On one knee
Marry me today
Yes, I’m wishing my life away
With these things I’ll never say
These things I’ll never say

Ja, av någon anledning känns det som om jag har varit borta ifrån datorn i en evighet (vilket jag vet att jag inte har..) men så kan det bli när man är nördig och mer eller mindre bor framför skärmen annars och helt plötsligt inte varit online på hela dagen - hör och häpna!
    Det var otroligt roligt igår kväll, även om plugget inte gav med sig..
bestämde med J att vi skulle gå ut och ta en after-work öl, även om inte H var med (vilket jag var lite nervös över först), så fungerade det exceptionellt bra! Han är så otroligt trevlig och vi kunde sitta där och prata hur lätt som helst. Hoppas verkligen att allting löser sig för honom. Hade under dagen fått ett mess från M (wow! titta, det var Han som började...ja, jag vet att jag är en sms-galning och oftast bombar folk med mess...) och blev till att jag försökte få med honom ut också, eftersom han är en nära vän till J, så antog jag att det inte skulle bli fel där. Dessutom så lyckades jag! ;) Jag har alltså lyckats få ut två killar, som brukar vara rätt svåra att få ut annars! Hehe, det var säkert min kvinnliga charm...*ler lite lömskt*.
    Så när jag och J hade pratat ett tag så kom M dit lite senare, vi hade det roligt och flummade en hel del. Sen började vi prata om en fest de båda killarna hade varit på i helgen, vilket ledde till att vi kom in på ämnet "Singstar" (Playstation spel). Vi bestämde oss sedan för att vi skulle hem till J som har detta spel och spela det. Vilket vi gjorde, roligt var det, men jag som ändå brukar kunna sjunga kunde inte sjunga speciellt bra, i och med att jag var lite glad i hatten...det blev liksom för oseriöst då, stod mest och skrattade och skrålade. Så jag får ta revansch någon gång, när jag är lagom tipsy och vågar sjunga fint..eller finare i alla fall.
    Sedan när jag och M skulle gå därifrån så var vi nog båda lite berusade och flummade en hel del och sedan började vi - som vanligt - att prata och det gick liksom inte bara att sluta så M sa att jag kunde hänga på honom, vilket jag gärna gjorde. Tycker om att umgås med honom, det flyter på så bra (lite overkligt ibland..svårt att förklara). Men när vi var på väg så upptäckte M att han hade glömt sina nycklar hos J, så vi var tvungna att svänga förbi hans föräldrar, men när vi skulle ta en genväg över någon gräsplätt så halkade jag (såklart!) och vrickade foten riktigt ordentligt :(. Sen fick jag halta hela vägen till honom. Väl där så satt vi och snackade lite, han satte sig brevid mig i sofffan och det var allmänt mysigt!
    Sen kommer jag inte riktigt ihåg, däckade rätt snabbt, inte för att jag var jättefull eller något utan mest trött. Har ju inte sovit så bra på sista tiden.
    Vaknade upp vid 7.30 imorse och det var jättevackert på himlen, låg i M's soffa och bara njöt ;)
M vaknade upp ganska direkt efter att jag hade gjort det och började dona med köksbestyr = frukost. Vilket jag inte gärna ville ha (inte för att jag var bakis!), var inte hungrig. Åt min mandarin istället som jag sedan mådde illa av och vi kom in på ämnet ätproblem..vilket slutade med att M helt plötsligt drämde till i bordet för att han var så frustrerad (förhoppningsvis på själva problemet i sig och inte på mig...) men shit vad rätt jag blev. Var inte alls beredd på att han skulle göra något, han såg ju helt lugn ut. På en röd sekund (hm, fast svart låter bättre...) så fick jag helt plötsligt ett skräcksenario i huvudet och fick för mig att han skulle drämma till mig! Kändes lite som när min brorsa ibland har fått utbrott..eller ännu värre, DM. Först satt jag bara tyst, var skräckslagen (dumt kanske..ja, jag vet att jag verkar helt paranoid!) och efter ett tag frågade M vad jag tänkte på, men kunde bara rycka på axlarna till svar. Helt plötsligt blev det bara för mycket och jag började gråta (visserligen vet jag att jag grät på tåget inför honom..för första gången, även om det har varit nära förut..pga att vi pratade om tunga saker, men nu kändes det mer på riktigt..antagligen för att jag var nykter) och visst skämdes lite..men var för rädd för att tänka mer på den saken.
    Han kom och satte sig brevid mig (och nu så här i efterhand så vet jag att han trodde att jag bara var allmänt ledsen) och kramade om mig, det var jättemysigt och en del av mig blev glad och ville bara att han skulle fortsätta medan andra delen av mig bara ville springa därifrån...kanske hade jag gjort det om min fot hade varit fungerande?
    Hela den grejen kändes också väldigt starkt som min brorsa och DM...i och med att de båda efter att ha fått sina utbrott brukar bli jättegulliga och säga förlåt, kramas och allt sådant..usch, läskigt var det.
    På ett sätt ville jag säga att jag var rädd, men vågade inte göra det heller...
så var skönt att bara komma därifrån sedan, slutade med att bussresan därifrån vart helt tyst eftersom jag fortfarande höll på och skakade av mig rädslan. När vi nästan var vid universitetet, så föll det ur mig, att han hade skrämt mig...tror att det kanske förvånade honom, men han sa inte mycket om det. Så jag sa inte mer heller.
    Rent allmänt så "vet" jag väl att han inte skulle göra något mot mig...men fan, kan inte skaka av mig det helt heller.

Resten av dagen var ett evigt jävla (ursäkta språket!) väntande! Fy fan, det var jättetråkigt.
    Hade så himla ont i foten så att jag stack till Cityakuten, när jag ändå var där passade jag på att först gå över till Svea Vaccin och få vaccin mot influensa, eftersom jag har fått nog av det! Först så fick man ju vänta en hel del där, sedan så var det till att gå över i byggnaden mittemot och försöka få sig en tid på akuten.
    Det verkade lovande först, fick komma till kassan på nolltid och anmälde mig och hon som satt där sa att det nog skulle ta 1½ timme eller så tills det var min tur och sa att jag kunde gå och fika istället så länge. Inte för att jag kände för det, så blev till att strosa runt så gott det gick med foten (vet att man ska försöka gå lite i alla fall..för musklerna å allt sånt), tog det försiktigt så det gick bra ändå. Lyckades till och med köpa lite grejer, men det var allmänt onödigt :P hursom, kom tillbaka dit när det hade gått 1½ timme och då sa hon att det snart var min tur och att det bara var att sätta sig ner och vänta. Vänta, det var ju bara förnamnet! Jag kände mig som en "vara" som blev skeppad mellan olika stationer och varje gång man skeppades någonstans så fick man hopp om att man nu var "framme"..men nejdå!
    När jag hade väntat i typ 15 minuter så kom en sköterska och ropade ut mitt namn och hänvisade mig sedan till ett annat väntrum och där satt jag i typ en timme till!! (och under den tiden fick jag se andra komma och gå..), tillslut kom en syster och ropade ut mitt namn ytterligare en gång och sedan fick man gå till undersökningsrummet, äntligen tänkte jag.
 Men helt slut var det inte, utan där fick jag sitta och vänta på doktor istället, visserligen bara i typ 10 minuter, men var så jäkla trött på att vänta! Inte nog med det, så skulle han klämma det där gjorde som ondast over and over again! Sen sa han att röntgen tyvärr precis hade stängt, men att jag skulle komma tillbaka imorgon, SUCK! När jag hade kommit dit och berättat om mitt ärende så berättade jag att jag hade vrickat foten, de hade ju kunnat skicka mig till röntgen då!
    Sen fick jag foten inlindad av en sköterska och sedan fick jag hyra ett par kryckor, fatta, när det gäller landstinget (kunde inte gå till vårdcentralen eftersom jag inte hade tid idag och jag ville inte vänta till imorgon) så får man det gratis, fatta vad sjukt samhället skulle vara om alla kliniker vore privatiserade?!

Så det var min dag...
en enda lång väntan, mer eller mindre.
Hoppas att eran var bättre!

Och ja, jag inser att jag har missbrukat parenteser i detta inlägg...

Det blev ingen inlämning...
det gick bara inte, de får väl skålla mig ifall de känner för det. Kommer säkert att få en kille i klassen på mig för detta can't wait *ironi!*. Han ska alltid hacka på någon som gör sämre än honom och kommer och säger massa saker som han inte har en aning om egentligen. SUCK!
    Hursom idag blir det läsning, så att jag kanske kan skriva någonting i alla fall. Men det lär bli svårt och jag orkar bara inte med det här, känns så ofattbart tråkigt och jobbigt och det är bara för mycket. Har ju de två andra omtentorna som lär komma snart också, när ska jag hinna plugga till dem?
    Vaknade dessutom upp och hade hur ont i kroppen som helst :( mindre trevligt, så fick ipren (trots att jag inte brukar gilla att ta smärtstillande) och sedan satt jag ner och försökte vänta ut det. Har läst litegrann, men har så jäkla svårt att koncentrera mig och den här boken som jag läser nu är otroligt jobbig!
    Okej, jag ska sluta klaga över det...
Över till roligare saker, ja vad har jag att komma med på den fronten?
    Jag har skrivit världens längsta inlägg på engelska (sjukt långt egentligen!)
    Jag har börjat skriva på en låt (det är jag otroligt förvånad över, det bara kom!!!) väldigt coolt måste till och med jag säga.
Sen när man har tråkigt så gör man även andra saker och reslutatet kan bli lite olika, för mig blev det detta.

Sitter här och läser min kurslitteratur men tar lite pauser här och var.
    Snart börjar min första HT match i säsong VI, något jag ser fram emot eftersom jag borde vinna denna match ;).
Tänkte dra ut och springa idag också, röra på fläsket litegrann, men jag vet inte när jag kommer ha tid till det. Om jag nu inte ger upp skolgrejen som ändå känns väldigt för mycket just nu. Aja, vi får se hur det blir, annars blir det till att jag får springa i morgon istället. Eftersom jag inte har ätit middag hemma på ett tag så var det rätt roligt att stå vid spisen igen, blev lite orolig för att jag hade glömt bort hur man skulle göra, men det var ingen fara med det. Maten blev jättegod, dessvärre hade jag ingen matlust alls så det blev typ 7 stycken makaroner (ja, jag räknade..ja, jag är störd, hade tråkigt..) och lite köttfärssås.
    Känner mig väldigt uttråkad, har skrivit ett inlägg i en konferenstråd på HT och nu tänkte jag skriva lite här, vet dock inte vad jag ska skriva, så än så länge är det endast verbal vomit.
    L har börjat prata med mig igen, på msn och på ett sätt vill jag bara blockera henne, men på ett sätt så finns det inget som jag hellre skulle vilja än att prata med henne. Hatar att vara så himla kluven. Hon är ju jättesnäll och så, det är ju inte det, men hennes kommentarer kan vara jobbiga, men ändå välkomna. There is a thin line between Love and Hate. Som tur är har jag inte webcamen installerad på den här datorn, annars hade det nog blivit ännu jobbigare.
    S har även försökt prata med mig på msn och han är jättegullig och vill verkligen ställa upp för mig i ur och skur (ibland lite för mycket) men dum som jag är så klarar jag inte av att prata med honom alla gånger, jag saknar tiden då vi bara kunde sitta och prata i flertalet timmar, eller författa extremt långa mail till varandra. Men det känns som om jag är alldeles för rädd för att trampa honom på tårna, för att jag verkligen ska kunna prata obehindrat med honom, vilket är synd. Men förhoppningsvis så löser det sig snart. Antar att jag måste prata med honom för att försöka lösa det.
    DM messade mig inatt, men det gjorde absolut ingenting, det var till och med rätt bra skulle jag säga. Min plan verkar fungera, vilket jag är glad över. Men som sagt allt kostar ju.
    Ska förbi S idag också, hon är ju läkare också så hon kanske kan kolla upp lite saker åt mig.

Ikväll så blir det nog middag hemma hos föräldrarna, ska bli trevligt att inte behöva tänka i termer av disk, konvergenskulturer eller något åt de hållen. Utan bara ha trevligt, förhoppningsvis kommer farmor att komma dit också, ska bli kul att träffa henne :) älskar henne så enormt, men hon är - precis som min far (eller min far som henne snarare) - rätt blyg när det gäller känslor och det blir jag också i den situationen, även om jag annars kan slänga ur mig lite vad som helst, när som helst. Men jag skulle vilja få ur mig att jag älskar henne så otroligt mycket och att hon var den som faktiskt hjälpte mest när hela helvetet bröt loss hemma hos mina föräldrar för något år sedan.
    Antar att jag får göra det, the old fashioned way nämligen att skriva ett brev! Gjorde sådant väldigt mycket förr, hade brevvänner och sådant, men sedan så invaderade ju datorn och allt det försvann. Men jag har, roligt nog, kvar brevpapper och sådant hos mina föräldrar :) får ta och gräva fram dem. Farmor skulle nog bara älska att få brev i alla fall, eftersom hon vart så nere över att posten lades ner och att folk slutade skriva brev, då hon jobbade 25 år inom posten när hon var yngre, eller något i den stilen.
    Måste ju vara jobbigt när sådant bara försvinner, något som har varit en sådan stor del av livet.
    Antagligen kommer famor även att vilja se balklänningen också eftersom hon inte har fått se den än, vilket betyder att jag måste slänga på mig den..jag tycker för det första att det känns lite smått obekvämt med den, mycket för att jag inte är van vid att klä upp mig (i alla fall inte på det sättet). Sedan tycker jag såklart att jag ser ut som ett Miffo i den! En blå val, hm...i och med att den är blåaktig så blir det ju en blå val, men antar att man kunde säga blåval också.
    Hursom jag vet att folk har undrat hur klänningen ser ut, så jag tänker lägga upp en bild på den här, men har klippt bort mitt ansikte, eftersom min intention av att vara anonym (mer eller mindre) fortfarande är kvar.
    Så nu tycker jag att jag är rätt snäll... :P dagens goda gärning eller nåt *hehe*

Ja, känner mig otroligt seg och konstig just nu...

Men vill ändå komma ut, det är alldeles för segt här och jag är trött på att bara sitta här. Hela dagen har varit allmänt seg, visserligen så har jag kunnat plugga en del i alla fall, men inte tillräckligt mycket, vet inte riktigt hur det blir med hela grejen :/ antagligen inte mycket alls...dessvärre. Känns bara för mycket just nu och kanske håller jag på och blir sjuk också?
Inte en höjdare direkt...
Hm, så mycket för att vara positiv och glad hela tiden..jag bevisligen så går inte det alla gånger och ibland inte alls. Antar att man inte bara kan trycka ifrån sig negativa saker och tro att de ska kännas bra efteråt. Utan man får ge det tid och hoppas på att man kan bearbeta det tillräckligt för att det sedan i slutändan kan bli bra.
Men just nu känns det som om det glada har rest på semester ett tag, vet inte riktigt varför egentligen, borde ju vara tvärtom..borde vara riktigt glad. Men, men...vad gör man liksom?

Har fortfarande massvis med plugg att göra, men det får jag nog ta i morgon, eller så kanske jag sätter mig och läser lite snart och somnar i boken? Funderade visserligen på att gå ut, inte för att jag vet vad jag skulle göra ute, men bara för att göra någonting. Jag är bara less på att sitta här.

Har visserligen haft en kul grej att göra här hemma och det är att se fotbollsmatchen mellan Sverige och Portugal på hemmaplan (Råsunda). Skitcoolt, hade tänkt försöka fixa biljetter till den matchen faktiskt, men det blev aldrig av. Nu så här i efterhand så kanske det känns rätt skönt ändå att man inte spenderade 700-800 kr på en biljett när matchen slutar 0-0. Men lite spännande var det här och var i alla fall; Elmander var riktigt på under första halvlek och fick chanser om vartannat, dessvärre resulterade ingen av dem i mål. I och med de många skador som Svenska landslaget dragit på sig, så var det en del "nya" som fick vara med i startelvan, Holmér var riktigt duktig måste jag säga :) imponerad. Men även Majstorović var riktigt bra! Han blev även utnämnd till dagens spelare efter matchens slut. Zlatan som även han hade sina chanser, tyckte jag inte var extremt bra eller så...känns som om hans ljuspunkt har varit, han var ju någon det pratades konstant kring för bara något år sedan. Då sa kommentatorerna alltid "Zlatan" det var ju Zlatan liksom, men numera så verkar det ha gått över till "Ibrahimović". Han drog även på sig ett gult kort och får därmed inte spela i nästa match, det är ju precis vad Sverige behöver nu med alla skador.. :P.
Men första halvlek var trevlig, Sverige hade rätt bra anfallsspel..men det sänktes ju allt eftersom men ingenting konstigt hände så matchen bara "kapades" exakt då det hade gått 45 minuter och det var tid för paus mellan halvlekarna, ingen extra tid där inte.
I slutet mot andra halvlek så trodde jag ändå att Lagerbäck skulle göra något byte, men de [kommentatorerna] sa att han allmänt var emot byten..så där ser man. Hursom så slutade ju matchen ändå 0-0. Lite tråkigt kan man ju tycka.
Något som har varit rätt "coolt" eller snarare förvånande under detta VM-kval är ändå resultatet mellan Finland och Tyskland, där matchen slutade 3-3! WTF, liksom. Vad hände där? Verkade även som om Finland faktiskt var de som spelade bäst...Men visst, visst Go Finland!



Nä, nu ska jag försöka bestämma mig för vad jag ska göra, är rätt sent redan, så vet inte om jag ska ut...får se!
Hoppas att ni andra (fem?) har haft en trevligare, händelserikare, roligare och gladare Lördagskväll.

Som sagt, det är bra att ibland våga gå utanför ramarna och förändra lite, inte för att en omsmyckning av bloggen är att gå utanför ramarna, men det är i alla fall en ändring. Så nu får det se ut så här ett tag, kanske gör jag små ändringar hit och dit.
    Hittade inte den viktiga boken till kursen på biblioteket med tack och lov fick jag tag på E som sa att hon kunde komma in till universitetet med den imorgon! Åh, hon är min räddande ängel.
    Har precis kommit hem och har lyssnat lite på musik och gjort om lite på bloggen, nu kan jag faktiskt ta credit för all utsmyckning *känner sig lite stolt*. Men ska snart sätta mig ner med skolboken i knät och försöka vara duktig, däremot känner jag mig otroligt trött och hängig just nu. Förhoppningsvis går det över snart.
    Sitter och lyssnar på låten; I get it some Kate Voegele sjunger, har fastnat för den låten just nu...tycker däremot inte lika mycket om den akustiska-versionen.
    Gillar texten, kan känna igen mig i vissa delar.

I Get It
(Kate Voegele/Peter Zizzo - Produced by Peter Zizzo)
I couldn't make this up
I have been outdone by my own kind
I always traded up, yeah
Now I'm a victim for the first time

And I can't pretend I'm not over the edge

Well, well baby what do you know
You turned the tables on me, didn't you?
My, my, my it only serves me right, now I Get It
This is how hurt feels
And it's everything they say it is

I was untouchable
Until karma crashed my party
Found out I'm crushable, oh
And I'm the only one who's sorry

It's unprecedented, I can't turn the page

Well, well baby what do you know
You turned the tables on me, didn't you?
My, my, my it only serves me right, now
I Get It This is how hurt feels
And it's everything they say it is

No, no, no don't you go
I do all the breaking up around here
No, no, no don't steal my show
You should be the one crying these tears

Well, well baby, what do you know
You turned the tables on me, didn't you?
My, my, my it only serves me right, now I Get It
This is how a heart breaks
And it's all it's cracked up to be
Well, well baby what do you know
You turned the tables on me, didn't you?
My, my, my it only serves me right, now I get it
This is how hurt feels
And it's everything they say it is

Ja, de senaste dagarna har varit fyllda av väldigt blandade känslor, om vartannat...på både gott och ont.
    Lyckades äntligen (hehe) få ut M på en fika igår, efter lite övertalning och visserligen var jag otroligt nervös men det gick jättebra till och med bättre än väntat, allt flöt på så lätt liksom...det var skönt att få prata med en ny människa, lite omväxling. Inte för att jag klagar på min "vanliga" umgängeskrets, men ibland måste man våga förnya också.
    Blev att jag följde med på M's fotbollsmatch även och kollade på, men fastnade i luren och kollade på lite avstånd (kallt som fan var det! Mina fingrar såg ut som prinskorvar efteråt) sedan vart jag även M's middagssällskap och sedan blev det promenad på det och min mun bara fladdrade på, måste ju ha gett öronskav (istället för fotskav...så nu har jag hittat på ett nytt ord?) :P men på något sätt kändes det skönt, det fanns alltid något att prata om och även om det såklart uppstod tystnader så var det inget problem heller. Tillslut hade vi kommit fram till hans lägenhet och sedan satt vi och pratade, jättelänge och helt plötsligt behövde jag ta nattbussen hem ifall jag skulle hem. Så det blev att jag stannade.

DM är den personen som har krånglat mest med mitt huvud, har varit olika känslor fram och tillbaka hade man befunnit sig i mitt huvud/mina tankar igår under dagen hade man nog dött av att alla tankar for omkring i 180! Men jag försöker så gott jag kan att inte låta honom ta upp alltför mycket av mina tankar, går bra ibland, men ibland går det sämre.
    Förhoppningsvis blir det ju bättre snart också!
Har inte heller kunnat sova mycket inatt pga det har varit så mycket tankar kring detta, men ikväll går det nog, vare sig jag vill eller inte ;). Ska kanske träffa E i eftermiddag också, om jag har tid, borde plugga!!! Men jag känner mig så otroligt seg och omotiverad när det gäller det.

Fick mig ett litet samtal med S igår också, det var trevligt, det var på tok för länge sedan vi pratade.
    Men det var uppfriskande och förhoppningsvis så kommer man att ha tid att träffa henne snart också! Måste ta mig det, det är viktigt! *note to self*

I ringde mig i förrigår kväll också och tog hand lite om mig, jättegulligt :) uppskattar verkligen allas hjälp, utan er skulle jag _aldrig_ klara mig! Det är då ett som är säkert. Så även om det bara är ett par varma ord över ett sms, ett telefonsamtal, en konversation, så hjälper det så mycket mer än ni tror!

Nu sitter jag på universitetet och ska försöka plugga, så småningom, men har som sagt svårt att finna fokus!
    Nu har farmor blivit dålig igen också, så far min fick rusa iväg till henne för att köra henne till sjukan (återigen!) jag förstår inte hur det kan vara så här?! Hon har åkt in och ut de senaste veckorna, de ändrar lite medicindoser och säger att det ska bli bra, men sedan är hon tillbaka innan de vet ordet av det. Jag vill så gärna att de bara hittar något konkret fel, så att hon kan få vara hemma och må bra! Visserligen så kanske lite av smärtan är psykosomatisk, att hon tror att hon mår mycket sämre än vad hon gör, för att hon inte gillar att vara helt ensam. Efter bara någon dag på sjukhus/hem så är hon oftast mycket gladare.
    Hur det än blir, hemma eller inte, så vill jag ju bara att hon ska må bra, innan tiden rinner ut i sanden..så att säga usch och fy för att ens säga det, men det känns ju som om det inte är så där väldans långt kvar, om det är så här in och ut, fram och tillbaka hela tiden. Visserligen har man ju hört historier om folk som gjort så i flera år, utan att det har betytt att döden stod för dörren, men rädd blir man ju! Skulle inte palla om hon dog, hon betyder alldeles för mycket för mig och har börjat betyda extra mycket nu på senare år, har kommit henne otroligt nära och nej fan...utan henne, då vet jag inte vad jag gör! Mmm...saker och ting är onekligen struligt just nu, men man får vara liten och tuff (så gott det går) och inte ge upp! Utan göra det bästa av situationen, börjar en att lösa sig så kanske allt annat känns ljusare också? Man kan ju alltid hoppas, om inte annat.

Ta hand om er där ute i höstvädret!
Varma Kramar!

Huvudet är tungt och jättetrött och ögonlocken känns rätt tunga, men ändå går det bara inte att sova...
Någon som känner igen sig?
När jag väl ligger ner på kudden och försöker gosa in mig i täcket och sova, så känner jag mig inte alls speciellt trött, snarare lite pigg till och med. Men så sätter man sig upp och funderar på att kanske vakna, men Då slår tröttheten till, kanske kan jag få någon ytterligare timmes sömn då? Jag får hoppas på det, annars kommer jag att vara übertråkigt sällskap i eftermiddag då jag ska fika med M och det vill jag ju inte utsätta honom för..känns ju bara onödigt. Så någon timmes sömn till känns väldigt välkommet. Har endast sovit 2-3 timmar hittills.

Har än så länge skrivit lite pressmeddelande på HT, kollat mailen och loggat in på diverse chatter men inga personer som är online vid denna tid direkt. Så där fanns det inte mycket att sysselsätta sig med heller. Tänkte kolla på lite skolarbete, försöka bena ut vad det är jag förväntas göra den här veckan egentligen, så att jag kan börja med detta under dagen, innan fikat och sedan hoppas och be till någon-som-är-verkligare-än-gud att D-M inte hör av sig idag!

Drar även ett stort, tjockt streck över gårdagen, den är knappt värd att nämnas i ord här, förutom vissa delar av den. T ex att jag messade med M större delen av eftermiddagen, vilket var trevligt (till en början, sen blev det ju så mycket annat) men är otroligt glad att jag hade någon att messa med, tackar för det väldigt mycket! Hoppas nu inte att jag har gett sken av att vara helt konstigt, mörk och trasig? Är inte det egentligen...suck, så mycket för första inttryck och sådant, men kan ju alltid hoppas att man lyckas charma lite mer under det personliga mötet istället och strunta i de virtuella inttrycken? ;).
Igår fick jag även tröjan jag beställde med HT-lagets (A-laget) namn tryckt på :) rätt fin, men är allmänt irriterad på priser och kvalitet men har inte orkat bry mig tillräckligt för att göra något åt det än.
Sedan, på grund av mig extremt irriterande touch-pad som inte vill fungerar som den ska, så lyckades jag göra ett urbota dumt köp på HT (med HT pengar såklart, inte riktiga..men ändå!) tack och lov klickad jag direkt upp spelare på transfern och under kvällen redan så hade någon lagt på honom, så kommer nog förhoppningsvis att få tillbaka de pengarna som spenderades. Phew! Men nu drar jag ett streck gårdagen.

Så, nu ska jag kolla en snabb skolgrej, innan jag går och försöker sova ytterligare någon timme.
Tack vare D-M så blev det ju så pass få timmar...*grrr*

Det finns nog många av er därute i cyberspace som vet vad detta innebär (tyvärr),

I helgen så kontaktade en gammal vän mig på MSN, har inte pratat med honom på ett bra tag, vi är båda lika geekiga och det var nog så som vi kom i kontakt från första början, men så blev det rätt tyst på samtalsfronten ett tag, men nu har vi börjat prata igen, det är jätteroligt!
    Dessvärre så har han kärleksproblem och han började berätta lite kort hur allt hängde ihop, jag tyckte synd om honom (vet ju hur det kan vara) men visste inte riktigt vad jag kunde göra för att hjälpa förutom att lyssna. Men i slutändan så sa jag åt honom att stå på sig, men att han såklart måste tänka på hur han mår själv också, det är inte kul att vara i ett förhållande som bara gör en deppig och ledsen.
    Men jag vill ändå tro att man i början (innan man kommer någon vart) måste våga stå på sig, våga göra något som man kanske inte annars vågar, bjuda lite på sig själv och allt det där.
    Visserligen kan situationerna vara svåra i vissa fall, men på något sätt vill jag nog säga att jag tror att man måste försöka i alla fall. Även om hon/han är upptagen, så ska man kanske ändå inte låta det vara en alltför stor orsak till att inte göra något. Jag menar, det finns ju gränser och får man ett rakt nej, eller en anledning (eller både och) så är det ju klart att man ska dra sig tillbaka. Men i vissa fall så kanske det kan ge något i alla fall? Visst det är väl inte schysst i sig att stöta på någons flickvän/pojkvän, men man kan ju inte rå för vem man faller för (och som sagt det finns gränser), men bara för att någon har ett förhållande betyder detta inte att förhållandet är jättebra.
    Man behöver väl inte gå jättefort framåt, men vara en god vän till en början och kanske kan det utvecklas till något mer framöver? Visst, en person kan verka vara i ett lyckligt förhållande och visst, förhållandet kanske är bra, men man vet ju inte om det finns någon annan som är bättre, så kanske kan personen upptäcka att du är a better match om du finns där och inte håller dig undan bara för att hon/han har ett förhållande. Ibland blir jag riktigt trött på vissa personer som drar sig undan direkt, bara för att man är tillsammans med någon och nu menar jag inte att jag vill att massor av personer ska börja stöta på mig eller liknande. Men man kan väl ha killkompisar som tjej också? Men det verkar som om massor av killar (jag kan ju inte uttrycka mig hur män upplever detta) drar sig undan för att man är tillsammans med någon, som om de har "slösat" tid på en tjej när de upptäcker att hon redan har kille. Visst, man kan väl bli besviken, men man behöver väl inte springa vidare till nästa tjej för det?
    Vänner är något man har för livet, eller hur? Så jag bad E att bara ta det lugnt i början, vara en god vän och sedan se ifall hon känner för att utveckla deras vänskap till en relation, han berättade att hon överväger detta. Måste vara jobbigt att behöva vänta på ett svar, men hoppas att det löser sig. Jag ska träffa honom i veckan och får förhoppningsvis veta mera kring det hela..

Nu menar jag såklart inte att jag tycker att man ska stöta på alla som är i ett förhållande, men det behöver inte nödvändigvis betyda förbjuden mark..som sagt man kan inte göra mycket åt sina känslor, man borde ge sig själv en chans ibland och inte bry sig så mycket om andras åsikter. Ibland måste man vara lite självisk.
    Det kan sluta bra ändå.
Kolla bara på M och I de lever tillsammas med A och är jättelyckliga :) är så glad för deras skull.

Skulle vilja kunna fixa alla kärleksproblem åt alla! :)
    Alla borde få chansen att vara lycklig och hitta den där personen som får dig att le och må bra, det är det som är viktigt i livet. All you need is love, right? <3

Ben & Jerry's har verkligen förstått det konceptet,
    Stötte på en av deras enromt goda glassar häromdagen och tänkte direkt att det lät som en prefekt glass nämligen deras; Half Baked och beskrivningen "A crazy concoction of chocolate ice cream and vanilla ice cream mixed with fudge brownies and gobs of Chocolate Chip Cookie Dough" :).
    Jag som brukar gilla deras brownie glass och cookie dough glass, tyckte att denna var ännu bättre, eftersom jag brukar trötta på de som bara har en utav smakerna. Så det här var verkligen hit.

Varför kan inte livet vara som Ben & Jerry's glassar? Underbara och innehålla allt det goda. Inte för att jag klagar alltför mycket på livet, men visst finns det bitar i livet som jag gärna skulle byta ut mot lite kakbitar eller brownie-bitar.
    Jag skulle jättegärna byta ut M t ex ett par brownie-bitar, men det går tyvärr inte...han går mig på nerverna, men vet inte riktigt vad jag ska göra det men delen, skära ut med en sked skulle sitta bra.

Hm, jag ska nog sluta att applicera glass och glassmaker på mitt liv, ni sitter säkert framför era skärmar och skakar på huvudet och undrar vad det är för fel på mig. Förlåt :).
    Så dagen idag har varit rätt okej, däremot missade jag en hemleverans, lite jobbigt, men får hålla mig till i morgon istället. Sedan var jag och hälsade på far min och överlämnade muffinsarna till honom, han verkade bli glad över dem.
    Sedan stötte jag på en gammal kursare från fysiken :) det var trevligt, han är ju så otroligt svår att få tag i annars, kanske blir det bättre nu? Får hoppas det i alla fall...
    Efter det har jag inte gjort mycket mer, borde nog ta i tu med lite saker, men känner mig allmänt seg och rätt depp..M har den effekten på mig (och annat folk). Men ska skaka av mig det och göra något trevligare...kanske leka lite mera i Photoshop?

Hoppas att ni har en bra dag i fina vädret som har kommit tillbaka :)

Ja, dagen idag var väl inte väldans produktiv, i alla fall inte utan för lägenheten...
men ibland blir det ju sådana dagar, när man är jätteseg?
    Brukar inte hända så där jätteofta, men när dagen bara bjöd på regn och vind så orkade jag inte bege mig ut, hade tänkt möta mor och far någonstans så att de i alla fall kunde få muffinsarna, men jag kan alltid gå förbi far på jobbet och lämna dem. De är jättegoda :) är riktigt nöjd med dem faktiskt...eller ja, glasyren hade ju kunnat vara bättre.
    Så dagen idag spenderades istället ugglandes framför datorn ja, ja..jag vet att jag borde vara ute och få lite luft men har istället stuttit och lekt i Photoshop, har nämligen blivit supporter på HT idag ;) så var ju tvungen att fixa lagmärke och allt sådant, så höll på med det :) var rätt roligt faktiskt och är ganska nöjd med slutresultatet.


© nyxofnight.blogg.se var vänlig och respektera detta, inte för att jag tror att det är så pass många som läser här och skulle sno mina bilder. Men aja, det säkra före det osäkra.

Tyckte även att jag lyckades designa mina matchdräkter rätt fint på HT, men det är inget som är värt att visa här, eftersom det var otroligt simpelt. Men jag älskar att leka med färger och färgkombinationer. Har funderat på att läsa webdesign och sådant, kanske för att bli webdesigner men det lär nog inte hända, men man får väl se.

Sen har jag även lekt med lite andra saker, så här blev resultaten:


Satt och tänkte på hela rosa bandet-kampanjen som pågår och blev lite inspirerad, vad tycks?


Vet inte riktigt vad jag fick detta ifrån, men så här blir det när man har tråkigt ;)

Hoppas att eran dag har varit roligare och produktivare!
Kramar

Usch, det är riktigt höstväder, riktigt svenskt höstväder I might add.
Man undrade ju lite när vädret skulle slå om till något sådant här, efter det vackra, soliga och trevliga höstväder vi hittills har fått. Men nu öser regnet ner, himlen är grå och det är dimmigt - så som det ska vara. Så vad gör man?
Jag har bunkrat upp mig i lägenheten och känner just nu inte för att lämna den igen innan vädret har blivit bättre, men kommer tids nog att behöva göra det i alla fall, det är ju bra med frisk luft i alla fall, så ska inte klaga.
Sitter här och lyssnar på Metallica (och sjunger med :P) och njuter av att vara inne och vara hyfsat varm!

Gårdagen var trevlig, till viss del, men även om jag mest ville njuta av att faktiskt vara lite fri och glad...så fanns det delar av dagen som jag inte alls gillade :/. Jag gick omkring i stan och gick förbi en butik som säljer Derby attiraljer, drogs såklart till Djurgårdens sektion av butiken och gick omkring med mp3 lurarna i öronen och lyssnade på bra musik, kan det bli bättre? Men dessvärre (?) så hade jag inte musiken på alltför högt inne i affären och när jag gick omkring där och kollade på saker så var det en pappa där med sin son och de gick även de omkring bland Djurgårdsprydda tröjor och halsdukar; såg i ögonvrån hur pappan stötte till sin son och precis då så blev det en tystnad i lurarna (mellan två låtar) och jag hörde att han sa "Haha, en tjej här" först tänkte jag "Hehe, ja där ser ni!" tog det alltså som en komplimang men sedan lägger han till "Vafan vet sådana om fotboll" och sen skrattade han lite till, sonen gjorde inte mycket utan kollade bara mot mitt håll. Jag vände mig om och kollade på gubben som inte trodde jag hörde något och stirrade på honom, han bara log tillbaka och låtsades som ingenting.
Usch, jag blev jätteirriterad och gick därifrån! Jag vet ju att han bara var dum och att eftersom jag själv Vet att jag kan saker om fotboll och är intresserad, så behöver jag inte ta åt mig, men jag stör mig på att det fortfarande finns killar/män som tror att tjejer är helt bakom flötet när det gäller "kill-sporter". Hade en tränare som var så så jag antar att jag fick en dålig vibb av det också..suck, säger jag bara!
I'm not like a lot of other girls...

Övriga dagen var väl helt okej, visste inte om en fika skulle bli av (det blev den inte), men strövade omkring på gatorna istället och tänkte i foto-termer, funderar nämligen att skicka in ett fotobidrag till Metro Photo Challenge. Årets tema är Urban Jungle, får se om jag lyckas få ihop något.
Sedan var jag hos farmor och tog hand om henne lite, hon är så cool, älskar henne :) och det var skönt att se att hon var lite piggare i alla fall. Men blev sedan irriterad när jag fick reda på att alla hennes mediciner som hon Måste ta för att ens kunna leva och fungera normalt, kostar henne kring 10 000 eller något liknande! Regeringen borde införa något typ av bidrag (såsom bostadsbidrag) för äldre, så att de kan få hjälp med att fixa sina mediciner, alla har ju inte så himla bra pension heller. Men litar inte på "nya" regeringen...men det är en annan diskussion.

På kvällen tänkte jag gå och se Wall-E men det blev inte av, var så otroligt mycket folk där så jag höll på att bli knäpp. Blev mysig thailändsk middag istället, men fick ta med mig en Doggy Bag hem eftersom jag inte orkade allt, så blir nog en god middag ikväll också ;).

Det är inte lite tid det,
Det är fem hela år mer än vad jag har hunnit leva och det känns ändå som en rätt lång tid. Å andra sidan har jag ju inget att jämföra med eller något sådant, men i alla fall...
Hur som helst så firar mina föräldrar 25 år som gifta i helgen, de blev tillsammans ett par år innan, jag tycker att det är helt otroligt. Att man kan hitta någon som det fungerar så bra ihop med att det håller 25 år, det är häftigt. Jag har ju sett andra personers föräldrar och vissa tycker knappt om att kramas förstår inte det, jag älskar att kramas ;) men mina föräldrar verkar fortfarande vara otroligt kära i varandra, det är inte bara att de bor ihop och har "lärt" sig att leva med varandra utan de verkar verkligen Älska varandra :). Jag hoppas att jag också kommer att ha det så när jag blir äldre, känna att jag har valt rätt och få uppleva att kärlek övervinner allt :P.
De är på Gotland just nu, en liten getaway tillsammans ;) tycker att det är romantiskt och jättesött. Tänkte att jag skulle ge dem något i present, bara något litet, så jag har ägnat kvällen åt att baka muffins åt dem :). Pistage-muffins, far min brukar älska pistage så det här lär bli en hit :)
Har smakat en av dem och de var riktigt goda, jag som inte ens brukar vara jätteförtjust i muffins gillade dem. Ska lägga upp en bild på dem senare.

I övrigt har dagen faktiskt varit riktigt trevlig :) har varit glad mest hela tiden och messat med trevliga personer, är riktigt nyfiken på om I kommer att färga håret. I, du får lägga upp bilder på bloggen ifall du gör det. Lämnade in tentan, känns som en börda har lyfts från mina axlar I made it ;) får hoppas att betyget blir bra också...
Sen hämtade jag ut en omtenta som jag gjorde precis i början av terminen och den gick jättebra också :) sen gick jag mest omkring ute i solskenet och njöt av livet ;). Hoppas att dagen har varit bra för er också.
Lyckades dessutom fixa en jättegod middag, fläskfilé medaljonger med färsk pasta - riktigt gott. Har aldrig gjort det förut, så tycker att det var lite extra lyckat.

Ha en fortsatt trevlig och mysig fredagskväll!